Glöm det färgsprakande och artfrämmande
KRÖNIKA. Där jag befinner mig, i en stuga i Stockholms skärgård, finns två kulturväxter: ett risigt bestånd ölandstok och ett par stänglar fingerborgsblomma, digitalis.
Kjell Eriksson är författare och trädgårdemästare och skriver krönikor i Bostad.
Foto:
Idiot, är min nästa tanke. Här behövs inget annat än utsikten över Kanholmsfjärden, hällarna mot havet och skrevornas örter.
Här samsas johannesört med röllekor, fetknopp, kärleksört, älggräs, klöver och blåklockor. Ingen trädgårdsanläggare skulle göra det bättre. I liten lagun intill bryggan vajar starrgräset, nu med bruna fröställningar, i nordostan som sveper in, ett arrangemang som får min egen damm att se ut som ett dåligt skämt.
Som överståndare står knotiga tallar, men också asksly som förgäves försöka göra sig gällande. Har läst i husets dagbok att allsköns författare ägnat sig åt att hålla en del av vegetationen stången. Nu är det dags igen och jag undersöker verktygen i sjöboden. Kanske kan jag göra lite nytta?
Jag får ofta från nyblivna, bekymrade husägare frågar vad de ska plantera. De kanske har rest en kåk i en skogsbacke. Ingenting eller väldigt lite, svarar jag. Ja, men man måste ju ha en trädgård, en gräsmatta, rabatter och det ena efter den andra.
Jaså, måste man? Det finns inget smaklösare än när man gör våld på naturen, en thuja eller en våldsamt blommande bukettspirea mot en fond av granar eller i en lövbacke. Då är det bättre att låta bli, dessutom slipper man arbetet och det är billigare att låta naturen stå för det estetiska.
Ofta måste man dock reparera skador som bygget åstadkommit. Gör det med försiktighet. Se dig omkring. Vilka uttryck finns där sedan tidigare? Vilka nyanser i färgsättningen? Följ den linjen. Lyft sparsamt in plantskolans växter. Glöm det färgsprakande och artfrämmande.
En vitbrokig kornell eller en ilsket röd azalea kan i rätt sammanhang vara vackra men i skogsbacken framkallar de ångestattacker.
En björkbacke kan "förstärkas" med vårblommande lökväxter, prydnadsgräs och några enstaka vedartade buskar, men där går gränsen. Ett "stenparti" där, med mossflox och edelweiss, är som att kombinera det gamla slagbordet med rokokostolar.
Nog med missionerande!
Jag lyfter blicken och ser ut mot havet. Där stävar ett upplyst kryssningsfartyg, tränger sig in mellan kobbar och skär, fullpackat med "bingokanaljer".
Vid bryggan guppar förbundets smutsgråa eka. Om vinden avtar ska jag i morgon ro över till Rönnkläppen.
Så jobbar vi med nyheter