Sommaren 2002 var det visning på ett renoveringsobjekt i Gränby Börje, utanför Uppsala. Claire Grahn Eriksson och Mikael Eriksson bodde bekvämt i en lägenhet i stan och var egentligen inte så intresserade av att flytta på sig. Men så fick de höra talas om ett hus från 1749 som var till salu. ”Ok, vi åker och tittar. Men bara för skoj skull”, sa de till varandra.
– Det såg inget vidare ut vid första anblicken. Huset hade moderniserats på fel sätt, det var fönster och dörrar i 70-talsstil och annan icke tidstypisk inredning. De få som kom till visningen backade i dörren. Men vi stannade kvar, säger Claire Grahn-Eriksson.
Och det gjorde de rätt i. För så fort de insupit atmosfären var de fast.
– Det var ett sånt lugn. Jag kände direkt att jag ville bo här, säger Claire.
– Ja, men det snurrade också i skallen. Jag tänkte: ska vi slå till, så måste vi byta ut alla fönster till mer tidstypiska, säger Mikael.
Vår husesyn börjar i det lantliga köket med kilsågat tjockt trägolv. Claires syskonbarn Isabella och Ester Arvidsson, som är på besök, kliver hemtamt upp i kökssoffan där de lyssnar storögt på de vuxnas konversation.
Här i köket har endast köksskåpen behållits från den gamla inredningen. Köksbordet har Mikael tillverkat själv, det är gjort av en gammal träskiva. Stolarna är av ek och målade i engelskt rött och har en klädd sits. De ropades in på en nätauktion för en krona. Under ena fönstret finns en dagbädd att krypa upp i och på en kryddhylla står burkar med mönster som matchar tapeten.
Huset är cirka 200 kvadratmeter stort fördelat på två våningar med 2,15 meter i takhöjd, utom vid vardagsrummets tillbyggnad, där taket höjts med ett snedtak.
När Claire och Mikael berättar om hur deras hem förvandlats från fallfärdigt till funktionellt skakar de båda på huvudet.
– Den hösten la vi garanterat ner 4 000 - 5 000 timmar på att renovera, säger Mikael och drar en djup suck när han minns tillbaka på allt slit.
– Ja, vi gick verkligen ”all in”, säger Claire.
Bland annat rev de väggar och golv, dränerade runt huset, la ny panel, byggde till vardagsrummet, satte upp nya tapeter, la in trägolv och ändrade om planlösningen i badrummet. Till sin hjälp hade de byggnadskunniga släktingar och vänner men det mesta gjorde de själva.
Ett stort plus under förändringsprocessen har varit Mikaels bakgrund som murläggare och plattsättare.
– Jo, för att ge sig på något sånt här behöver man ha lite förkunskaper, säger Mikael blygsamt.
Vi förflyttar oss från köket och går in i biblioteket. Där står en rörspis som Mikael murat. Vedklabbarna som förvandlats till glödande kol sprider en gemytlig värme i rummet. När vi tittar upp i taket ser vi att det gamla kilsågade trätaket är kvar.
– Först tänkte vi lägga nytt men sen ändrade vi oss. Originalet är mer tidstroget, säger Claire.
Intill ligger vardagsrumsdelen, där ytterväggen har ett halvmåneformat Lunetttefönster som vetter ut mot trädgården. Fönstret är spillmaterial som Mikael fått efter en fastighetsrenovering. Han berättar att det nästan blivit en sport att se nya möjligheter i uttjänta, gamla ting.
– Vi har fått dörrar från hus som ska rivas och allmänt sett potentialen i det som andra betraktar som skräp, säger han.
Möblerna är mestadels en blandning av arvegods och loppis. Många ting har fått helt nya användningsområden. Handfatet på övervåningen är till exempel gjort av en salladsskål i borstad aluminium. Och handfatet i badrummet på nedervåningen är egentligen ett gammalt skrivbord.
Badrummet är förresten ett kapitel för sig. Det är drygt 25 kvadratmeter stort och uppdelat i toalettdel, bastu och klädvårdskammare. Där står en gammal kamin som värmer gott under kalla höstkvällar och som om inte det räckte finns ett spabad och en vedeldad badtunna i trädgården, strax intill utomhuspoolen.
– Men nu ska vi ta bort badtunnan, vi sitter ändå aldrig där, säger Claire.
Hon och Mikael har intresserat sig för vad huset varit med om och vilka som bott här tidigare. Genom att fråga grannar och Stadsbyggnadskontoret har de fått reda på att huset använts som lager och för inkvartering av soldater under andra världskriget. På 1940-talet var stället en handelsträdgård och så långt tillbaka som på slutet av 1800-talet bodde här en familj med potatisåker utanför huset.
Mikael visar upp ett fotografi som en granne haft i sina ägor. Ingen vet när det kan ha tagits, kanske vid förra sekelskiftet..
– Vi letar fortfarande efter ledtrådar som kan berätta mer om husets ursprung. Det är fascinerande att tänka sig vad som kan ha utspelat sig här, säger Mikael.
Är huset färdigt nu?
Mikael och Claire tittar på varandra och skrattar:
– Nej, det är det inte. Det är väl en del av charmen, att det aldrig tar slut.