Fotbollsfan och formgivningsfantast
Som liten höll jag på de fotbollslag i varje land som hade bästa namnet eller snyggaste dräkterna. IK Sirius i Sverige.
Rikard Lind är frilansjournalist och skriver om design en gång i månaden för Bostad.
Foto:
(Detta är sant. Och det går faktiskt att göra en hel del inte allt för långsökta liknelser mellan fotboll och formgivning. Hade, säg, Zlatan Ibrahimovic varit designer så hade han varit en klockren Karim Rashid, till exempel. Och hade Super-Zlatan varit ett designföremål hade han mycket möjligt varit något med begränsad upplaga av Jamie Hayon.)
Jag är fortfarande Siriussupporter.
Däremot skiftar mina sympatier mellan olika svenska möbelproducenter, vilket är ett gott tecken.
Det går bara att bli olojalt glad när man ser hur företag efter företag som varit verksamma länge på den svenska designmarknaden - men slumrat in i halvdvala tillsammans med mindre spännande men i alla fall habila inhouseformgivare för främst en offentlig sektor - den senaste tiden gått igenom en revitaliserande föryngringskur, utan att för den skull tappa kontakten med sin historia eller identitet.
Tendensen började bli tydlig ungefär när Svenskt Tenn firade jubileum 2004 genom att bjuda in nya formgivare till att tolka företagets 80 åriga traditioner, samtidigt som det självt gjort ett allt ihärdigare, och framgångsrikt, arbete med att lyfta fram klassiker från Josef Frank och Estrid Ericson ur arkiven.
Belysningsföretaget Zero är inte fullt lika anrikt, men dess marsch från ett garage i Nybro 1978 har fått upp farten ordentligt. Häromåret beslutade sig företaget för att samarbeta med flera av Sveriges allra intressantaste formgivare - Thomas Bernstrand, Front, Mattias Ståhlbom - och den kollektion som nyligen lanserades håller absolut världsklass. Bland en handfull väldigt krispiga grejer är det svårt att välja en, men Fredrik Mattsons Pxl är verkligen inget annat än oemotståndlig och dömd att valsa runt i designmagasinen med utropstecken i släptåg.
Örsjö och Belysningsbolaget i småländska Herråkra är andra tillverkare av lampor med en fin historia som spetsat sin kollektion med lyckade och prisbelönta inslag från exempelvis Claesson Koivisto Rune, Norway Says, Anna Kraitz och Louise Hederström.
Nola har lyckats med något så anmärkningsvärt som att sexa till en i grunden så osexig nisch som utemöbler för offentlig miljö, medan Valdemarsvik-baserade NC Möbler - mitt bland andra fina moderniteter av Matti Klenell, Peter Andersson och Björn Dahlström - nyligen knäckte mig en aning med Mattias Ståhlboms fantastiskt strikta förvaringsserie "System 700" som är en av de allra bästa sen Johannes Norlanders L-serie för Asplund.
Så här går det att hålla på och rabbla ett tag, vilket känns rätt härligt. Och jag måste dra ett till: Almedahls i Dalsjöfors, textilföretaget som startades 1846 och som fortfarande håller både en imponerande bredd och spets med mönster som växlar mellan bondskt 50-tal och storstadsvant 2007-myller. Så här formulerar det sin roll:
"Att förvalta en tradition är inte bara att bevara det gamla utan även att ta till sig det nya".
På pricken.
Och hur går det för min tidiga favorit Karl Andersson & Söner, i Jönköpingstrakten sen 1898? Förvaltar sitt arv från inte minst den moderne allmogemästaren Børge Mogensen genom såna saker som det nya lövtunna bordet "Thinner" av Tobia Berneth, till exexempel.
Fortfarande ett fan.
Så jobbar vi med nyheter