Formgivarna som aldrig slutar fascinera

KRÖNIKA. En del får kanske aldrig till det riktigt.
Fler åstadkommer då och då saker som de har all anledning att känna sig hyfsat nöjda med.
Sen finns det de som inte tycks kunna göra något fel även om de försökte.
För den senare kategorin kan det handla om tur eller tajming eller utstrålning, att ha de rätta kontakterna eller vara tillräckligt hårdhudad eller ihärdig eller ha en osvikligt positiv inställning till livet. Följderna kan ta sig de mest skiftande uttryck: überlyckliga familjer med en uppsättning bedårande små barn, ett märkligt slinkande en hit och en dit mellan eftertraktade jobb, bostadskarriärer i takt till stigande marknadspriser som efter ett antal rastlösa flyttlass renderat i både drömvåningen och värsta pimpade bankkontot.
Denna förmåga kan också resultera i en liten lampa.
Även då kan där finnas inslag av tajming och kontaktnät och positivism - men framför allt handlar det om ren och skär briljans.

Den lilla lampan jag tänker på har fått namnet "Tab" och är ritad av den Londonbaserade duon BarberOsgerby (Edward Barber och Jay Osgerby) för det italienska belysningsföretaget Flos. "Tab" i porslin och aluminium är en framtida klassiker. Kombinationen av dess enkelhet - funktionen är uppenbar, allt annat är utraderat - och formernas tydliga egenart är oerhört anslående.
BarberOsgerby tillhör en handfull eller så formgivare som aldrig upphör att fascinera mig.
Tillsammans med Jasper Morrison, Naoto Fukasawa, Bröderna Bouroullec (Erwan och Ronan), Hella Jongerius och Patricia Urquiola (möjligen någon till som jag går förbi i hastigheten) besitter BarberOsgerby den där fenomenala förmågan: de är helt och hållet oförmögna att göra något fel. Allt de gör blir bra. Inget kan sägas vara dåligt eller ens mindre nödvändigt. Jag kan bläddra igenom deras samlade produktioner, som ändå spänner över decennier, och utan att blinka, utan ansträngning, motivera det föredömliga med produkt efter produkt, från glasunderlägg till soffsystem. Alltid bra och relevanta grejer, inte sällan rent briljanta.
Hur bär de sig åt?
Formspråken skiljer sig åt en del.
Naoto Fukasawa och Jasper Morrison står stilmässigt nära varandra. Puritaner båda två, mästerliga på att skala bort allt oväsentligt och mejsla sig fram till varje pryls innersta väsen. Lockar fram vilsamma, balanserade och koncentrerade former och naturliga funktioner.

BarberOsgerbys ideal är absolut närbesläktade, med djärvare och mer extravaganta inslag i en blandning av 60-talsvurm och hypermodern materialutforskning.
Om de franska bröderna Bouroullec kan man använda samma ord, möjligen det extravaganta borträknat, där Bouroullecs snarare är mer bohemiska eller poetiska och? lite skarpare i allt, för att inte säga bäst av dem alla. Högst originella, extremt drivna.
Patricia Urqiuola är oerhört produktiv och mångfasetterad. Förmodligen en uppdragsgivares dröm, med en förmåga att gestalta önskemål på sätt som överträffar förväntningarna, kraftfullt modernt eller kvinnligt mjukare.
Hella Jongerius jobbar mer än de andra över gränsen till det konstnärliga, med en bakgrund i det holländska experimentkollektivet Droog. Alltid smått andlöst intressant. Hennes soffa "Polder" för Vitra måste vara en av de bästa som gjorts.
Det är ingen större bedrift att designa ett föremål som lockar den första anblicken, men som egentligen inte tillför nånting eller åldras eller kan användas på vettiga sätt.
Det svåraste som finns, däremot, är att göra saker som framstår som de enklaste i världen, som tas emot med självklarhet av oss användare eftersom de talar till vår intuition och behov vi knappt visste att vi hade, saker som blir oumbärligare och mer älskade med tiden.
Det är det som förenar världens bästa formgivare: de ser skönhet och fattar hur både folk och föremål fungerar. Gång på gång lyckas de förena det allmängiltiga med det egensinniga.
Det kan aldrig bli fel.