Felanvändning en källa för innovation
Rikard Lind är frilansjournalist och skriver om design var fjärde vecka för Bostad.
Foto:
Huset jag hyr står orubbligt mitt i en olivlund. Det är "rustikt", gissningsvis en gammal lada eller ett stall som tagits om hand och renoverats med största respekt för de ursprungliga, flerhundraåriga värdena: synliga knotiga takbjällkar, blankslitet luttrade stengolv, seniga vinrankor som klättrar uppför fasaden, ärrade smidesbeslag och patinerat trävirke i dörrar och fönsterluckor.
Snacka om "sustainable design".
Och det är det ju många som gör nu - snackar om "sustainable design", alltså hur angeläget det är att den moderna designen ges värden som "hållbar" eller "varaktig".
Det dyker alltid upp nya ord som de som "har koll" vill tugga på och nya inriktningar där de trendkänsliga trängs för att hålla sig längst fram.
Just nu yvas alla alltså över detta "sustainable design".
I en tid då det inte kan ha undgått någon genomsnittligt upplyst människa att vi dras med sinande naturtillgångar och lever under ständigt alltmer närgångna miljöhot, så angår det naturligtvis alla att tänka till både en och två gånger kring vad vi konsumerar, sätten som vi använder saker och ting på och hur vi kan bidra till att trycket lättar på en plågad moder jord.
Det gäller i hög grad även den prylproducerande designbranschen.
Behöver världen exempelvis verkligen en ny modell av stol för tremiljonte gången i ordningen, och om det nu är absolut nödvändigt - kan denna livsavgörande stol möjligen konstrueras och framställas på ett betydligt förnuftigare sätt än de drygt 2,9 miljoner tidigare stolarna?
Att det nya modeordet inom designväsendet bär uppenbara drag av världssamvete kan egentligen bara ses som positivt, men som den inbitne cyniker jag är misstänker jag att skalan för vad som egentligen är "sustainable" eller "varaktigt" snart kommer att visa sig glidande.
Vad jag däremot är väldigt nyfiken på är hur folkets revolution kommer att te sig.
Längst in i den utmärkta bokhandeln på tågstationen i Rom hittar jag två intressanta nya böcker: "Non intentional design" av Uta Brandes och Michael Erlhoff (Daab förlag) och "Design del popolo" av Vladimir Archipov (Isbn Edizioni). Den förra citerar deklarationen från designsymposiet i St Moritz som säger att "design måste ta till sig folks missförstånd, misstag och "felanvändande" som en källa för innovationer och sätt att förtydliga den kulturella mångfalden". I boken belyser författarna med ett stort antal fotografier hur folk kommit att använda designade föremål på helt andra sätt än de var avsedda till, förutom de uppenbara: en klädgalge blir en radioantenn, en vägkon förvandlas till megafon, ett pappersgem visar sig vara fiffigt att peta naglarna med, en pilsnerflaska gör sig utmärkt som brödkavel, en tidning får fungera som temporärt paraply, och naturligtvis klassikern - den urdruckna vinflaskan som håller ett rinnande stearinljus. "Design del popolo", folkets design, är den italienska utgåvan av en bok som visar "220 ryska innovationer post Sovjet". Folk har tagit vad som funnits till hands och skapat något nytt av det. Två cykelhjul går mot alla odds att konvertera till en tv-antenn till exempel, och de många olika sätten på vilka uttjänta delar fått ett andra liv är rent snillrika.
Jag kommer också att tänka på det svenska initiativet med ett "klädbibliotek" där du kan låna kläder i stället för att köpa nytt och nytt och nytt och slita och slänga.
Briljant rakt av, mer eller mindre.
Det här både ställer krav på designbranschen och öppnar oanade möjligheter.
Oavsett om handlingarna springer ur ett högst medvetet förhållningssätt, om fler funktioner för samma pryl råkar bli till utan närmare eftertanke, eller om nya häpnadsväckande uppfinningar kommer sig av att man därtill är nödd och tvungen, så är slutsatsen densamma:
Vanligt folk kan mycket väl visa sig vara framtidens viktigaste formgivare.
Så jobbar vi med nyheter