En trädgårdspredikants tunga ansvar
KRÖNIKA. Hösten kom snabbt. När allt var som vackrast svepte den in i trädgården som en ovälkommen gäst. Jag tyckte mig nästan se hur förvånade växterna blev.
Kjell Eriksson är trädgårdsmästare och författare och skriver krönikor för Bostad en gång i månaden.
Foto:
Det är bara clematisen, den fyllda italienska (C. Purpurea Plena Elegans) och mandelclematisen (C. triternata rubromarginata) som till synes oberörda ångar på. Den förra klängande i ett äppelträd. Den senare är en purpurröd/vit, småblommig raring som doftar just mandel. Likt en lian har den tagit en häggmispel i besittning.
Jag firar dessa sista rester, vandrar sorgsen runt i trädgården, och som en försmådd älskare ser jag med vemod hur löften bryts.
Jamen, de vackra färgerna då! utropar någon höstfanatiker. Jovisst, jag ser dem också. Den jättelika rutan Elin står med en gulgrön kjol och den amerikanska häxalens bladverk blir oxblodsrött. Och så galopperar det på. Efter en rejäl frostnatt så kommer de att krokna en efter en.
Samma bestörtning varje höst, samma deppiga passivitet. Det är därför jag är så usel på att plantera vårblommande lök. Jag blir aldrig kär igen, tänker jag, när jag med avsmak stirrar på plantbutikernas kolorerade narcissförpackningar som utlovar en kommande vår.
Orkar inte ens klippa gräsmattan och nu rår jag inte på den vildvuxna raggen med min handjagare. "Extensiv skötsel" kallas det visst i kommunala sammanhang.
Höstträdgård lockar verkligen fram de depressiva dragen. Och det finns ingen bot. Skärp dig nu, uppmanar en inre röst. Du har som trädgårdspredikant ett ansvar. En förtröstansfull framtidstro måste vara självklara vapen i varje missionärs arsenal.
Okej, det är inte slutet, bara lite välbehövlig vila. Denna sorgesamma inledning på krönikan är bara ett pedagogiskt trick. Snart vänder texten och formligen strålar av optimism för att ingjuta mod och styrka inför vinterns frostiga struptag.
Och till skillnad från allsköns frälsningsivrare så har vi något handfast att komma med. Vi kan inte utlova ett evigt liv där vi kan strutta runt på himmelska ängar, men vi kan peka med ett finger i kalendern. April låter väl bra? Maj ännu bättre.
Men vad är det för mening med knoppar som ruttnar? Ja, ja, livets gång. Årstidernas tjusande växlingar. Blabla.
Det har väl nu framgått att det pågår en batalj. Jag förlorar varje höst, går mot ett säkert nederlag.
Nu går jag ut och plockar in ett fång med bollhortensior. Kanske snappar åt mig ett päron.
Sedan skriver jag en kärleksroman där alla, och då menar jag alla, blir lyckliga för alltid. Det blir en riktigt trist bok.
Så jobbar vi med nyheter