Fredag 6 augusti 2010
Byggdammet virvlar runt i ofantliga mängder. På Seminariegatan 14 i Uppsala pågår rivning. Det är som att kliva in i första avsnittet av något bygg-program på tv. Men här är det Per Lundqvist som håller i kofoten och har huvudet fullt av nya planlösningar, inte Ernst Kirschsteiger eller Arga snickaren
– Jag är väl något av en entreprenör, har alltid haft egna företag. I Storuman där jag kommer ifrån var det inte lätt att få arbete så jag fick se till att skapa dem själv för att tjäna pengar, säger Per Lundqvist.
Huset är ritat av Uppsalas legendariske stadsarkitekt, Gunnar Leche, och ska återställas i dess ursprungliga skick. Enligt stadsbyggnadskontoret byggdes det stora huset 1929, men Per Lundqvist är tveksam, på vinden har han hittat en ölflaska från 1917 och högar av tidningar från första världskriget. Gårdshuset intill tros vara ett gammalt svartbygge från 1800-talet. Och kan därmed vara Luthagen äldsta hus.
– När jag var liten ville jag bli snickare och var väl relativt händig, säger han, som
redan har lagt ner hundratals timmar på att riva, frakta bort bråte, söka tillstånd för renoveringen och förhandla med sin bank.
Han äger ett hundratal lägenheter i Västernorrland men det här är hans drömprojekt. Han vill bygga sex lägenheter som kan säljas som bostadsrätter. Totalbudget på 18 miljoner kronor i runda slängar. Men så är det inget semesterprojekt heller. Fast hela semestern har ändå gått åt. Någon ledighet blev det inte i somras.
Det stora bostadshuset ska få en helt ny puts utvändigt. Taket var i katastrofskick och skorstenarna höll på att rasa in. Nytt tak är lagt och skorstenar murade. Grunden är dränerad och alla de gamla fönstren är utbytta mot nya med treglas-rutor med äkta spröjs.
Inne är alla golv och väggarna uppriva, vi balanserar på smala plankor med sågspån emellan. Men sågspånet ska bort och golven och väggarna riktas för att bli raka. Fyra kakelugnar finns kvar och ser förvånansvärt intakta ut i den kaotiska omgivningen.
– Det saknas några kakelugnar men jag funderar på att sätta in öppna spisar i stället. Jag gillar när man kan se elden, säger Per Lundqvist, som med sin familj tänker bosätta sig i en av lägenheterna när husen är klara.
För fyra månader sedan fick Per Lundqvist barn, han är civilekonom och arbetar heltid som skatteansvarig på Vattenfall i Uppsala. Dygnets övriga timmar går åt till renoveringen. Han anlitar fackfolk till det han inte själv klarar av men utför de enklare, och kanske skulle många tycka, de tråkigare sysslorna själv. Just nu har det varit rivning och bortforslande av skräp. De gamla ägarna hade lämnat en hel del efter sig. 20 fulla släpkärror för att vara mera exakt.
När det var dags att tömma gårdshuset kom ännu en obehaglig överraskning. De bärande balkarna och takstolarna var helruttna.
– Hela huset hade kunnat rasa ihop över hyresgästerna som bodde där, säger Per Lundqvist, som inte hade räknat med att huset var i så uselt skick.
Att vi också är täckta av grått damm märker vi först när vi är på väg därifrån. Det knastrar ovant mellan tänderna.
Torsdag 9 september 2010.
Hoppsan, mycket har hänt på en månad. Hela gårdshuset är borta. Kvar gapar en tom grop med en skorstensstock i mitten. Intill gropen ligger två gjutjärnsspisar slängda på trottoaren.
– Jag har rivit hela huset för hand, säger Per Lundqvist, som fraktat bort mer än hundra ton tegel.
Upptäckten att huset var i så uselt skick att det måste rivas kom som en obehaglig överraskning. Genast blev hela projektet en miljon kronor dyrare.
– Jo, det blev lite uppförsbacke. Men sen ska vi bygga upp huset igen och få en bättre planlösning, säger Per Lundqvist som också hunnit med att ta tjänstledigt. Allt för att kunna jobba mera själv.
En sak som hantverkare har gjort sedan sist är att lägga en ny puts på utsidan av stora huset. Ännu återstår lite.
Är det svårt?
– Inget är svårt om man kan det, säger murare Karsten Jeppesen självsäkert.
Skulle du själv satsa på ett sånt här stort byggprojekt?
– Nej, aldrig. Jag har byggt en massa grejer och det gör jag aldrig om igen. För det ska man vara ung och frisk.
– Det är ungefär 40 personer som stannar och tittar på bygget varje dag, säger Per Lundqvist som lider av att han inte hinner stanna och svara på alla frågor.
Men som om ett ruttet gårdshus inte vore nog. Att det stora huset var utsatt för insektsangrepp, kom som nästa överraskning. Golven behövde brytas upp och så en sanering. I ett nafs rök 150 000 kronor. Mindre trevligt var också att de förra hyresgästerna stal några ytterdörrar när de flyttade.
Torsdag 18 november 2010.
Det stora huset är nu klart utvändigt. Med sin nya gråa puts med vita pelare utstrålar det värdighet. Det har varit ett fasligt sjå att hitta den rätta nyansen. Grått får lätt en dragning åt lila eller grönt.
Per Lundqvist är numera föräldraledig och ställer ifrån sig vagnen med dottern, Elsa. Hon ligger inbäddad och sover ute trots ett massivt snöfall. Just då ser han en brun fläck på putsen. Den har inte varit där förut.
Men att få bort en liten fläck på fasaden är knappast ett problem i Per Lundqvists värld. Just nu är han utan bygglov. Han hade varit på stadsbyggnadskontoret och fått ett muntligt löfte men sen visade det sig att den handläggaren hade slutat.
– Jag trodde ju att jag hade bygglov. Men nu ska jag upp på stadsbyggnadskontoret på måndag och hoppas på besked då. Ritningarna ligger i barnvagnen. Det är jättejobbigt att läget är så ovisst. Jag har ju lagt ut en miljon på gårdshuset, säger Per Lundqvist som är oroad och funderar på om han varit dum som tagit en så stor risk.
– Det är ett häftigt bygge att jobba med, säger elektriker Lars Björk och hans kollega Magnus Johansson tillägger att det roliga med renoveringar är att hitta på nya lösningar.
Vi går ner i källaren. Därifrån är 150 ton lera bortforslat för hand i elva containrar. Många väggar stod på ren lera och behövde förstärkas. Nu ska den nya golvbetongen torka i två och en halv månad.
Torsdag 17 mars 2011.
Som en gigantisk julklapp står det nya gårdshuset inpackat i en vit presenning. Taket och de översta fönsterkuporna är täckta av blank, svart plåt i gammal stil. Det är handgjort av plåtslagare. Efter många om och men fick Per Lundqvist bygglov. Bland annat fick ritningarna göras om.
Inuti är allt nästan klart. Han har bestämt sig för att gårdshuset ska rymma en enda lägenhet, i stället för två som var ursprungsplanen. Då blev det möjligt med en takhöjd på 3, 45 meter mitt i.
Stora huset är snart inflyttningsklart. Annika Andersson, Pers sambo, har bestämt interiören.
– Det ska vara ljust och med äkta trägolv. Jag ville få in en känsla av naturen och att det ska vara gammaldags för att matcha husets ålder men ändå modernt, säger hon.
Inuti har de behållit vissa detaljer, som de gamla ursprungsdörrarna med speglar. Gamla lysknappar och eluttag i svart har de köpt hos byggnadsvårdsföretag. Det mesta är vitt men genomgående har de plockat fram de gamla takstolarna och målat dem svarta.
Per Lundqvist ler mer den här gången.
– Nu börjar allting lätta. Men det har varit mer jobb än jag hade trott, säger han och erkänner att det varit tufft att jobba vid sidan om, vara nybliven pappa och samtidigt driva hela byggprojektet och sköta sina fastigheter i Norrland.
Nu grubblar han över om han ska riva muren ute i trädgården. Den är i dåligt skick. Några balkonger fick han inte bygga. Och det så kallade Leche-ögat som ger exteriören en speciell karaktär var han tvungen att bevara. Det sitter på det stora husets tak och ser ut som en takkupa med ett rum innanför. Men icke. Med moderna byggnadsnormer bör kupan isoleras minst 50 centimeter inuti. Och då blev det inget utrymme kvar på insidan.
Fredag 1 april 2011.
För första gången finns en dörr att knacka på. Per öppnar men ser en smula sliten ut. I går flyttade familjen in och i natt har de sovit sin första natt i det nygamla huset. Här är förvånansvärt lite flyttkartonger att snubbla över. Men det får sin förklaring.
– Vi har skruvat och donat och packat upp till tre i natt, säger Annika Andersson och skyndar iväg efter dottern Elsa som går med hög fart genom rummen och mot trappan.
Grind är nästa sak de ska skaffa.
– Just nu är vi bara så otroligt trötta, säger Per Lundqvist som jobbat med husprojektet sedan okotober 2009. Det var då som han började planera.
Det ringer på dörren och in kommer en hantverkare. Han konstaterar att en glödlampa inte fungerar. På uteplatsen jobbar grävmaskinisten, muren mot grannen försvinner. Ännu vet inte Per Lundqvist om det ska byggas upp eller ...