Det är faktiskt rena tillfälligheter som ledde familjen Berglund till Skuttunge prästgård. Anders Berglund är visserligen präst, men tjänstgör på Arlanda flygplats. Eva Berglund är diakon, men arbetar i Uppsala. I Skuttunge kyrka, en bit bort från prästgården, arbetar andra och det var faktiskt ett bra tag sedan det bodde en lokalt tjänstgörande präst i den gamla prästgården.
Ärkebiskop Gunnar Hultgren bodde här ett tag och ärkebiskop Nathan Söderblom har vistats här ibland. Men många hyresgäster har haft andra, profana yrken. Husen hyrs av Uppsala stift, men förvaltas av en förening, vars medlemmar i stort sett består av Skuttungebor.
– Vår hyra till föreningen går i princip till underhållet, säger Eva Berglund medan hon donar med kaffe och te i köket.
Familjen Berglund hade just kommit tillbaka från utlandsår i Zimbwawe i Afrika och valde att slå sig ned i det närbelägna Björklinge, där makarna också började arbeta. Men en sommarkväll tog familjen cyklarna till en friluftsgudstjänst på gårdstunet vid just Skuttunge gamla prästgård och blev helt betagna. Dåvarande hyresgästen skulle flytta. De ansökte hos föreningen om att få hyra och blev kallade till intervju. Föreningen Skuttunge gamla prästgård tyckte det skulle vara roligt om en prästfamilj skulle bo här igen och så var saken klar.
Nyligen har de fått köket renoverat. Vardagsrummet fick också en uppfräschning för ett tag sedan. Behövlig, menar makarna, som tycker att det är lite för mycket färgglada rester av sjuttiotalsinredning i huset i övrigt. De har fått välja tapeter till några rum och försökt se till att tunna furulister längs golvet bytts till en lite högre golvsockel i vardagsrummet. De nya tapeterna har de valt ur en gammalsvensk kollektion. En del golv har de försökt ta fram under lager av plastmattor och i sonens rum har de plockat ned takpappen och dragit ur ett oräkneligt antal takspik. Belöningen blev vackra takbjälkar som dolde sig bakom.
I vardagsrummet sprider husets enda kakelugn knäppande värme, men källaren under oss går inte att använda till så mycket. Anders och Eva Berglund tar oss med ner för trappen till tjocka trädörrar och tegelvalv som ser uråldriga ut och som kanske är det. Det berättas om boende på platsen sedan 1200-talet. Prästgården brann 1776, men en ny byggdes på samma plats sedan man hade samlat ihop tillräckligt med spikar i bygden för ändamålet. Det tog två år.
Fukten härnere gör det omöjligt att ha källaren till något. Makarna har försökt lagra vinflaskor här, men till och med etiketterna började mögla.
Ett visst mått av offentlighet får familjen räkna med. I den gamla sätesbyggnaden som är sammanbyggd med nuvarande boningshus är det inrymt ett litet museum som drivs av föreningen. De kan få öppna för oanmälda museibesökare som letat sig hit, kanske för att få se gamla korgarbeten flätade av björkrötter och uråldriga budkavlar med gårdsnamnen inristade runt om, eller en liten mejeriutställning som en av föreningens medlemmar ställt i ordning. Någon gång har Berglunds låtit utländska turister som varit intresserade av trakten och dess närhet till Uppsala slå upp sitt tält här.
Varje år har föreningens medlemmar städdag på tomten och då deltar nästan hela byns boende. Skuttunges midsommarfirande hålls på gården framför bodarna och det har hänt att familjen då bakat i den gamla bagarbodens ugn. Riksantikvarieämbetet har varit och gjort analyser av träet i bagarstugan på gården och det har visat sig att träet kan dateras till sent 1500-tal.
– Mellan 400 och 500 människor bruka välla in till midsommarfesten, men de går hem allihop ett par timmar senare och någon större städning brukar inte krävas efter det, säger Eva Berglund.
– Varje år har vi också haft något extra evenemang vid Skuttungedagen som riddarspel eller visning av fotbolls-EM i ett större tält. Senast var det allsång. Det gäller att få traktens unga intresserade. De ska bära bygdens historia vidare, säger Anders Berglund.
Festen hålls på trefaldighetsdagen i juni. Festdagen har gammalt ursprung, knutet till den källa som finns bakom huset. Här badade och drack bygdens folk av vattnet på trefaldighetsnatten för att få långt liv. Men bara då, annars var den magiska laddningen för stark och rent av farlig.
Den senaste prästen som levde och verkade här, Anders Andersson, bodde flera decennier i huset, fram till 1962.
– Det är hans förtjänst att de gamla byggnaderna runt gården fortfarande finns kvar. Under andra världskriget tyckte bönderna att han kunde elda med träet från dem när det var brist på ved. Men Anders Andersson köpte ved för egna pengar i stället, berättar Anders Berglund.
De båda bodarna vid infarten, där pastoratets tionde förvarades tidigare, lär vara från mitten av 1600-talet. Tiondet beskriver Anders Berglund som traktens sociala försäkring förr. Bönderna fick lämna en tiondel av allt de producerade och allt lagrades här. Fick någon bonde det knapert togs ur dessa förråd till honom.
– Det finns många teorier om varför prästgården ligger en bra bit från själva kyrkan. Kanske var det så att det är byggt på ett gammalt munkkloster och det stod en träkyrka intill här. Sant är i alla fall att det finns en mängd kryddörter som fortfarande frodas bakom huset, något som munkar brukade odla, berättar Anders Berglund medan han visar oss runt i huset.
Hade det varit sommar hade vi förmodligen känt doften av körvel som växer i stora fång mot vattnet. Nu får vi nöja oss med doften av snö blandat med brasved.