När Johanna Wigardts mormor Kerstin flyttade in i det pampiga huset på Norrtullsgatan i Stockholm 1965 hade hon nog aldrig kunnat ana att en fjärde generation av samma familj skulle springa runt i rummen bara lite mer än 50 år senare. Då var Kerstin en ung, ensamstående mamma till dottern Caroline, och till Norrtullsgatan flyttade hon med sin lillasyster Ann.
Ingen typisk kärnfamilj, men Kerstin var inte heller en typisk kvinna av sin tid. Hon arbetade som teaterproducent och i lägenheten arrangerades det ofta fester där kända teaterpersonligheter kom och gick. Vissa var till och med inneboende. Kerstin älskade sitt hem, och när hela huset skulle rivas för att ge plats åt garage på 1970-talet protesterade hon så kraftfullt att rivningsbeslutet hävdes och huset blev kvar.
I dag är det i stället barnbarnet Johanna som bor här med sin familj. Redan för flera år sedan, när Kerstin funderade på att flytta permanent till sommarhuset i Skåne, frågade hon om Johanna ville ta över lägenheten. Och i höstas, när Kerstin insjuknade i cancer och inte orkade bo kvar i lägenheten, bestämde sig Johanna för att det var dags.
– Jag kände direkt när hon blev sjuk att jag inte ville vänta tills hon gått bort, det skulle kännas mycket jobbigare att ta över lägenheten och ta tag i alla möbler och så då. Det kändes helt rätt att flytta in och kunna berätta det för mormor medan hon levde.
Mormor Kerstin dog på juldagen ifjol, och nu är det i stället generation tre och fyra som bor i den vackra sekelskiftestrean. Generation två, Johannas mamma, bor också kvar – fast i trappuppgången bredvid, och de två familjerna kan se varandra genom köksfönstret.
Mycket har hänt sedan i höstas –Johanna har satt sin prägel på hela lägenheten. Kerstins mörkbruna kök, gedigna designmöbler och avskalade ytor har ersatts av en fransk lantstil med en gnutta orientaliska referenser som bryter av.
Dessutom har Johanna bytt plats på några av rummen – där Kerstin hade matsal har Johanna sovrummet, och vardagsrummet är möblerat spegelvänt mot hur mormor hade det.
– Vi hade helt olika smak – hon lät gärna tidningar, böcker och sin speciella korsordspenna ligga framme, men hon avskydde alla former av krimskrams. Jag är tvärtom, jag tycker om fina saker och städar undan tidningarna. Det värsta mormor visste var onödiga saker som örhängen och prydnader. Hon ville ha funktion, och skrattade bara åt mig och mitt pyntande, säger Johanna.
Nu, när köket är ommålat och ljust, när hemmet är fyllt med vitt linne och vackra blommor, känns lägenheten som Johannas. Men hon märker fortfarande av sin mormors närvaro.
– Det är nästan som att jag har henne sittande på axeln ibland. När jag står och sminkar mig kan jag liksom höra hur hon säger ”men vad du håller på med ditt smink!”, haha! Dessutom händer det saker i lägenheten, en lampa i sovrummet exploderade precis när jag och min svägerska stod och diskuterade vikt – mormor avskydde när man gjorde det. Egentligen är jag superrädd för sådant, men just här känns det bara fint att hon är närvarande.
Johanna berättar att Kerstin, till skillnad från Johanna och hennes mamma, var en otroligt lugn person som aldrig hetsade upp sig eller stressade. Därför trivs Johanna så bra i lägenheten, hon känner ett lugn här som hon inte har upplevt i lägenheter hon bott i tidigare. Och hon vill behålla mormors närvaro här, men ändå känna att lägenheten är hennes, Andreas och barnens hem nu.
– I början hade vi fler av mormors saker framme, men jag insåg snabbt att de inte var min stil och då blev det bara konstigt. Jag behöll de saker jag tyckte bäst om, och gjorde om några av dem så att de passar bättre till min stil. Sedan har vi kvar massor av mormors kastruller, servis, glas och bunkar. De är av så bra kvalitet – mycket bättre än våra nyproducerade.
I trappuppgången bor mormors omtyckta grannar kvar, och nu när Johanna har egna barn drömmer hon om att även de ska vilja bo i närheten.
– Det allra bästa vore ju om ytterligare någon lägenhet kunde bli ledig i huset så att barnen en dag kunde flytta hemifrån och ändå bo kvar. Det skulle vara min absoluta dröm! (TT)