En ny medlem i trädgårssekten

Det är då du vet att du är en av dem.
Intresset för trädgårdsdesignens olika aspekter har antagit sekt-liknande proportioner de senaste åren. Försäljningen av växter och relaterade prylar fortsätter raka i höjden, månadsmagasinen som koncentrerar sig på trädgård blir bara fler och glansigare, folk trampar ner både växtlighet och varandra i mässmontrarnas uppskruvade trängsel och övertecknar sig på olika trädgårdskurser, och den tv-kanal som inte kör minst ett par, tre program i veckan som har med perenner eller terrassbyggen att göra får banne mig licensen indragen.
Trädgården har blivit ett heligt rum, krafsandet på alla fyra en religion.

Dess dyrkare, sektmedlemmarna, kommer från alla håll. De tidigare så fridfullt påtande pensionärererna får nu samsas med unga gröna och etablerade chica cityfigurer ekiperade i LaCrosse-stövlar, Canada Goose-västar och, naturligtvis, scarf. Plötsligt svänger det snabbt - växter är trendiga eller hopplöst ute (skynda, skynda, dumpa dem underst i komposten innan nån ser!), och formgivare som Tom de Vriezel och Dirk Wynants (för belgiska företaget Extremis) ser till att dagens trädgårdsmöbler är en helt annan affär än de sävligt sviktande Grythyttan-stolarna vi växte upp med.
Själva har vi precis debuterat som somarstuge- och trädgårdsinnehavare.
En fascinerande ny värld har öppnat sig.

Plötsligt sitter vi framför datorn och "googlar" på sökord som "husbock", "dräneringsslang" och "round-up bekämpningsmedel".
Det senare hör ihop med kirskålen. När vi kom ut till sommarhuset första gången som entusiastiska (och obeymrat enfaldiga) nya ägare möttes vi av en äng med höfthöga blommor vi inte sett förut, spridd över hela tomten. Vad somrigt! Jättefint! Tyckte vi. Tills vi fick förklarat för oss att denna kirskål till sin natur är mer ogräset från helvetet än en härlig sommaräng. Kör över all annan växtlighet men tar själv ingen skit. Du kan dumpa kemikalier över den som EU-domstolen skulle åtala dig för, men kirskålen bryr sig inte, den bara rapar lite och fortsätter braka i väg på höjden och bredden.

Ungefär så har det varit hittills, vårt begynnande trädgårdsliv. En överraskande oglamourös kamp mot överrumplande farthinder - av typen stubbar, sly, rötter, sten, småkryp, solslukande urskog, alger och röta - för att komma fram till det som ju egentligen ska vara ens uppgift: det där lustfyllda pysslandet med drömmarnas trädgård som vi ser den på tv och i lummigt illustrerade tidningar och bästsäljande böcker.
Men svikta i vår tro? Aldrig.
Det är ju, som bekant, inte målet som är resan, utan vägen dit. Eller hur det nu var.

För tänk vad man lär sig, ändå. Som att rabatten vi grävde för hand i fyra frenetiska dar, för att få ner vårlökarna i tid, ändå kommer att plöjas upp av maskinisten som ska fixa dräneringen kring husgrunden.
Jag hade ingen aning om alla fina prylfixerade fynd, som att jag aldrig skulle kunna klara mig utan min fantastiska eldrivna motorsåg, och via en fabrikör på Irland hittade jag trädgårdshandeln i Limhamn som saluför det sensationellt böjliga kantstödet (för gångar och rabatter och allt) med det löftesrika namnet Everedge.
För att inte tala om hur magnifikt ett glas shiraz smakar i jordiga händer som just genomgått en djävulsk kamp med ett bångstyrigt rotsystem.

De nya positioner jag hittat i soffan när jag slocknat där utpumpad hade jag heller inte tänkt på tidigare
Och naturligtvis den härligt självbedrägliga inspiration man kan känna av att spontanshoppa lavendel i en litem kruka.
Det är nästan så man blir religiös