En träskål med kastanjer utanför paret Stjernefeldts radhus fångar ögat för en sekund innan ytterdörren öppnas.
Vi hinner knappt få av oss ytterkläderna förrän Ulf och Margaretha Stjernefeldt tar oss direkt vidare ut till altanen, för att visa upp sin lugna vrå.
– Titta hur fantastiskt vi har det!! En stor uteplats, gräsmatta, vinbärsbuskar, plommon och dessutom en mängd fåglar och harar som trivs här, säger Ulf Stjernefeldt och blickar ut över sin täppa.
När paret flyttade in i radhuset för tolv år sedan låg föreningen i de norra utkanterna av stan. Men i och med Uppsalas expansion så tycker de att de bor centralt, med gångavstånd till det mesta.
Runtomkring byggs det för fullt. Studentbostadsområdet intill förtätas med nya hus, längs Råbyleden har nyproducerade bostadsrätter skjutit upp i höjden och näst på tur står sprillans nya bostäder längs Gamla Uppsalagatan.
Ulf Stjernefeldt ser nöjd ut när han berättar att föreningen inom kort ska ta ställning till om de ska sälja mark som i dag är utomhusparkering för föreningens medlemmar. Går affären i lås kasserar de in en ansenlig summa som kan komma att sänka avgiften. På köpet får de boende ett nytt parkeringshus.
– Det känns jättebra! Och så är det så lugnt och fint här. Vi kan inte bo bättre, säger Margaretha Stjernefeldt och låter som att hon sadlat om till försäljare när hon berättar om områdets förtjänster.
Hon har med åren blivit allt mer fascinerade av Djäknens historia.
– Man ville verkligen att det här skulle bli ett samhälle i sig. Och det tycker jag att man lyckades med, eftersom boendeformen är blandad, säger Margaretha Stjernefeldt.
När Djäknen byggdes 1984 var det en reaktion mot stigande bygg- och boendekostnader. Mellan Vattholmavägen och Djäknegatan byggdes några rad- och punkthus på försök där vissa avsteg från byggnormen tilläts.
Projektet kallades Fribygget och visade att det gick att få ned byggkostnaderna med 25 procent. Bland annat var området bland de första att få egna sophus i stället för separata sopnedkast. Något som också sänkte kostnaden var att flerbostadshusen saknar källare. Det användes billigare och enklare byggmaterial men det är inget som paret Stjernefeldt märker av i dag.
– Det var ett experiment för att minska byggkostnaderna men det blev inga sämre hus för det, säger Ulf Stjernefeldt.
Här bor barnfamiljer, studenter, pensionärer, medelålders. Ja, i stort sett alla åldrar. Det gör att granngemenskapen är svår att hålla vid liv, berättar Margaretha. Alla är inte lika intresserade av att umgås.
– Men vi har ändå haft gårdsloppis och gemensam städdag. För ett år sedan plockade vi tomburkar och skräp, och vi som var med hade trevligt.
I ett av tvåvåningshusen bor Eva Fogelberg i en lägenhet på 69 kvadratmeter. När vi knackar på är hon hemma och mormorsvabbar. Hennes sexåriga barnbarn tittar på teve när vi kliver in genom hallen.
Eva Fogelberg var en av de första att flytta in och bodde först i radhus nummer 14. När finanskrisen slog till 1990, tvingades hon sälja bostaden till långt under det pris hon betalat. Men flytten har hon aldrig ångrat.
– Själva området med innergårdar och fina gröna ytor är väldigt trivsamt. Det är lite lägre i tak i lägenheterna, men annars är jag nöjd. Under åren har jag kollat runt på bostadsmarknaden men aldrig hittat något område som är lika centralt och med lika låg avgift.
Vi vandrar vidare genom området och passerar små lekplatser och utegrillar. En som nyss varit ute och aktiverat sitt ettåriga barnbarn i gungorna är Agneta Nordin, som bott här med maken Pär sedan 1995.
– Vi hamnade här när vi sålde huset i Björklinge. Yngste sonen ville ha nära till bussarna ut till Björklinge där han tränade fotboll, berättar Agneta Nordin.
Lägenheten är renoverad med nytt kök och nya trägolv. Barnbarnet har ett eget lekrum där sonen hade sitt sovrum tidigare. Enda nackdelen, tycker Agneta, är att det kan vara lite lyhört.
Ett plus är den rymliga balkongen med eftermiddagssol som vetter mot radhuslängan. Härifrån kan hon vinka till paret Stjernefeldt, som bor mitt emot – också det ett plus.