En lönnsamlares bekännelser

KRÖNIKA. Samlarens mest utmärkande egenskap är väl manin. Jag räknade lönnar häromdan och fick ihop tjugotre stycken på den egna tomten, plus en vanlig skogslönn som står strax utanför gränsen.
Det finns de som är värre. Besökte för ett par år sedan i Booskop i Holland en plantskola som saluför åttahundra sorter och arter ur familjen Acer.

Det har bara blivit så. Det började med en flikbladig röd japanare, Acer japonicum Garnet, som växer utbredd med överhängande grenar, och som snabbt fick sällskap av en grönbladig Dissectum och en gulbladig A. shirasawanum Aureum, japansk gyllenlönn.
Lönnar lockar inte med blomprakt, de har ofta väldigt oansenliga blommor, utan med spännande bladformer och höstfärger. Här håller jag A. palmatum Osakazuki högt, den blir scharlakansröd i oktober.
När intresset djupnar upptäcker man barken, inte minst alla strimlönnar, till exempel A. conspicuum Silver Vein, parkstrimlönn, som helst ska vara flerstammig, och A. triflorum, klöverlönn, som får representera de lönnar med flagnande bark.

Här vill jag varna för A. rufinerve, som tycks vara på gränsen till härdig i Mellansverige. Eller kanske jag har ett dåligt exemplar som aldrig vill sätta riktig fart.
Och så bladutspringet! Krusiga, skira bladknyten på A. tschonoskii och A. tegmentosum som sakta vecklar upp sig. Den senare, som på svenska heter manschurisk strimlönn, med en fantastisk bark.
Ja, så har det blivit, man fastnar i en växtfamilj. Det kan lätt gå till överdrift, det säger sig själv. Jag minns från 70-talet läkaren som bodde i Hakarpsbacken i Huskvarna på en sluttande tomt och som kanske därför specialiserat sig på alpina godingar och rasbrantsväxter. Och sa alla vivor, så klart, flera hundra arter och sorter. Han var strakbent och inte speciellt muskelstark och behövde varje år hjälp med att bygga nya rabatter. Han var dominant och viljestark, pekade med käppen, slog den ibland i bakskallen på mig och jag rullade lydigt sten.

Var han på bra humör blev det efter avslutat arbete diabildsvisning. Jag betraktade honom som galen. Men jag stod ut, för det fanns något rörande i hans omsorg, hans entusiasm och offervilja.
Nu är jag likadan. Nej, inte fullt lika galen. För att bli en riktig samlare måste man ha egenskaper som jag saknar; bland annat ordningssinne och ett knappologiskt kontrollbehov.
Men en smärre galenskap krävs för att bli en framgångsrik odlare. Jag brukar ibland ringa till Folke i Stockholm, vi förstår varandra, kan tala om ting som bara medelålders växtnördar förstår. Vi kan för varandra beklaga och hetsa mot all idioti, det kan röra sig om infantila, för att inte säga debila, teveprogram om trädgård, eller en oförstående omgivning.

Vi tankar glädje av varandra, bekräftar våra förutfattade meningar och utbyter små tips. Det är sådana vänner som behövs när världen står frågande inför skönheten hos en smalbladig Koto-no-ito.
Nu blommar magnolian Wada´s Memory med 127 blommor. Den utsågs för övrigt till världens bästa magnolia på magnolianördarnas världskongress i England härförleden.
Det finns hopp.