Innergården som om kvällarna vanligtvis fylls av studenter runt borden under ljusslingorna, står i dag helt tom. Sommarlovet är snart slut, men än ligger ett lugn över Västgöta nations ägor. När Victor Nordquist småspringer ner för trappan för att släppa in oss hörs varje fotsteg genom dörren.
– Det är rätt lyhört här, men kanske stampar jag extra mycket.
Han är en av fem studenter som bor i den lilla korridoren på våningen ovanför kuratelet på nationen, i det mindre huset som i folkmun kallas Ambrosia. 20-åringen har som många andra studenter flyttat runt en del under sin studietid, men har sedan tre månader kallat Västra Ågatan för sitt hem. Huset är från sekelskiftet, och uppkallat efter namnet på det studentikosa matlag som först huserade i byggnaden. Det brutna takets bjälkar är dolda bakom den senaste renoveringen som förvandlade vaktmästarbostaden på vinden till studentbostäder. Det enda som vittnar om att huset har en hundra år gammal historia är de sneda hörnen - och så kylan.
– Första natten frös jag nästan ihjäl, och det var i juni. Så vi får se hur det går på vintern, men då är ju elementen påslagna. Och får man bo så här vackert och centralt så kan man leva med att frysa ibland.
Rummet är prydligt, men Victor Nordquist hävdar att han inte städat för att UNT ska komma på besök.
– Jag brukar ha det så här, jag gillar att ha det rent och få prylar, spartanskt. Jag extrajobbar med webbdesign och då jobbar jag härifrån, så jag tillbringar säkert mer tid i mitt korridorsrum än andra studenter, kanske är det därför jag vill ha det rent.
En stor del av det lilla rummet tas upp av ett trumset, som Victor Nordquist till grannarnas stora lättnad inte brukar spela på i rummet. Om han vill spela drar han ner det till nationens lokaler.
– Den fungerar mest som prydnad, och är ju snygg att hänga handdukar på, skrattar Victor och nickar mot sin torkningsanordning på cymbalen. Men hedersplatsen i rummet innehar Victors egenbyggda cykel, upphängd ovanför sängen. Victors relation till cykeln går långt förbi den genomsnittliga studenten som trampar sig mellan campusbyggnaderna. När han inte pluggar eller jobbar cyklar han gärna långa distanser eller ägnar sig åt "bikepacking", backpacking på cykel, dit mycket av studentbudgeten går.
– Förra sommaren cyklade jag i bergen i Annecy i Frankrike. Då campade jag första gången och fick mersmak, nu ska jag snart till Norge. Men när jag ska till skolan tar jag bara min andra cykel, min hipsterhoj som står nere på gården.
För Victor är det gemensamma köket inga problem, han kände sig ensam när han bodde i lägenhet tidigare och gillar närheten till de andra.
– Jag är extrovert och blir lätt sällskapssjuk, så jag trivs här. Det är som en familj på fem utan föräldrar.
På en klädställning hänger en frack med medaljer fästa vid bröstet. Familjen som Victor hänvisar till innefattar flera än bara kompisarna i korridoren. Han är också engagerad i nationslivet en trappa ner, och är i dag både fanbärare och nationens nätmästare ("jag startar om wifi:et när det krånglar"). Huset mittemot hyrs ibland ut till bröllop och tillställningar, och Victor är van vid en del bakgrundsljud när han är hemmavid.
– Men jag sover faktiskt bäst med ljud i bakgrunden.
I dörren på väg nerför trappan möter vi en av nationens kuratorer, som är på väg in till kontoret precis nedanför Victors korridor.
– Vi lever i en slags komisk symbios, vi och kuratorerna, säger Victor med ett leende. Vi kommer och klagar på grejer, som att det tar två minuter att få igång varmvattnet, och så fixar de lite småcharmiga ekonomiska lösningar. Studentikost.