Design drivs av de unga och oerfarna

KRÖNIKA. Är du bara lite uppfinningsrik kan du jämföra design med både fotboll och popmusik och komma undan med det.
De allra flesta revolutioner och omstörtande genreskiften inom popmusiken har orsakats av kids som inte vetat hut, som klivit upp och fram och öst ur sig en energi de bara måste få ur sig för att inte implodera; en slags tonårigt naiv kraft som inte ser begränsningar eller inte hunnit fastna i normativ branscbeteende.

Svensk fotboll blir under hela året aldrig så rolig som den är nu, inför den kommande säsongen, då det lämnas ett obegränsat utrymme öppet för drömmar och spekulationer. Det finns en nerv och förväntan och nyfikenhet kring det egna favoritlagets kapacitet, nyförvärv, tänkbara taktiker och uppställningar. De må vara hur omotiverade som helst, men förhoppningarna kan stegras och stiga till skyn i full frihet nu när de ännu inte tyngts av serielunkens kramper och prestationsångest.

Designen kittlar också skönast på ett tidigt stadium.
Oavsett om jag snokar runt på branschmässan i Köln, London, Milano eller den som precis har klarats av i Stockholm är jag alltid ivrigast att spana in avdelningen där de unga och mestadels oetablerade formgivarna visar sina grejer.
Det slår mig ibland att många av de absolut skickligaste formgivarna, de stora namnen, de etablerade, var som allra bäst eller i alla fall intressantast i början av sin tid på berömmelsens podium - säg de första fem, tio åren, om ens så länge. Då fanns fortfarande den där brinnande viljan att först tränga sig in, därefter visa all sin kapacitet. Med tiden träder dessa formgivare in i samma tillstånd som popband som har turnerat några varv och haft sina hits, eller ett fotbollslag som vunnit ligan och cupen och nu i bästa fall bara kan upprepa det.

Det finns förstås alltid ett Rolling Stones eller en Niclas Alexandersson eller en Ettore Sottsass beredda att trotsa den här tesen, men generellt sett (och generaliseringarnas praktiska natur bör aldrig underskattas) blir det svårare att ställa saker och ting på huvudet ju mer etablerad du blir. Du orkar fan inte, känner att det där har du redan gjort. Du blir ett namn, rent av ett varumärke och en del av etablissemanget, hittar din position, och det blir såklart viktigare att upprätthålla den där stabiliteten än att dyka handlöst från scenen. Du säkrar hemåt, som det kan heta på fotbollska. Du kan fortfarande skriva melodier som svänger eller rita en riktigt skön soffa, kanske till och med förfina ditt hantverk vartefter, men ställa allt på huvudet får andra göra.

Avdelningen på möbelmässan i Stockholm där skolorna och de nya talangerna visar upp sig kallas för Greenhouse, vilket som du redan listat ut är engelska för "växthus".
Bland årets rara plantor gillade jag Josefin Hagbergs låga rombformade sideboard som fått ett helt eget uttryck med små men distinkta medel. Mina tankar vandrade till referenser som Johannes Norlander, Mattias Ståhlbom och Eva Schildt, och det känns idiotsäkert att påstå att Josefin Hagberg kommer att snappas upp och fortsätta med att göra riktigt intressanta saker den närmaste tiden.
Norsk-svensk-ättade men Köpenhamnbaserade Peter Johansen visade raffinerat enkla saker som var både egensinniga och tydliga med sina inspirationskällor (från 50-talets Herman Miller-stall till dagens Bouroullec-bröder).
Norge verkar över huvud taget ha ett slags "design-under" på gång i vågen efter framgångsrika Norway Says, om man nu ska döma av det mikroskopiska urvalet i Stockholm. Redan avancerat finslipade duon StokkeAustads hela serie, framför allt, och även Erik Matzows knotiga stolar X & Y (påminnande om det galna holländska kollektivet Droogs sätt att uttrycka sig på) lovar mycket mer.
Högskolan i Kalmar och HDK i Göteborg ger Konstfack i Stockholm nåt att bita i.

På tal om skolor presenterade Anna Thorsaeus, Magnus Gustavsson, Anna Fossane och Sara Remnerth med sin "Matroshka" en av de mest komplett genomarbetade compact living-lösningar jag sett.
De tydligaste ledorden - i "växthuset", på seminarier, bland de etablerade - var "mervärde", "varaktighet" och "miljömedvetande".
Det var kanske ingen som direkt vräkte sig ut från scenen och slog sig själv och andra med häpnad i år, men sätten som kidsen på tillväxt undersökte nämnda ledord på kändes genuint nyfiknare än mycket som visades upp i de andra hallarna.
De outforskade potentialerna och känslan av att allt är möjligt finns bland dem som inte börjat begränsa sig ännu, de som ibland är rent tonårigt naiva. Det är en känsla som ingen nånsin borde växa förbi.