Den varaktiga designens förlovade land

KRÖNIKA. Många av oss riktar den här tiden på året uppmärksamheten mot våra trädgårdar och uterum och fritidshus och det som kallas Sommarsverige.
Jag hör och förstår och instämmer i att vi under stundom har en rent av ojämförligt härlig hemmaplan.
Ändå är jag frestad att säga så här:
Italien.
Om gud designade världen måste han ha varit särskilt petig med Italien.

Jag har alltid varit djupt fascinerad av det italienska, deras nycker och brister precis som all uppenbar briljans.
Mycket av det som försiggår och som produceras där tycks vara ytterst behovsprövat och liksom ligga så nära tidens yttringar och livet självt.
Under den industriella framväxten på 1950- och 1960-talen slog formgivare som Sottsass, Magistretti, Borsani och bröderna Castiglioni igenom med tekniskt orienterad design som etablerade Italien som en supermakt på området. Det flippade 1980-talet såg den teoretiska, intellektuella Domus-rörelsen, med Alesssandro Mendini som förgrundsfigur, samt den färgstarka, humoristiska, helt egensinniga Memphis-gruppen (grundad av Ettore Sottsass, namngiven efter Bob Dylan-sången "Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again", med medlemmar som Michele de Lucchi, Aldo Cibic. Matteo Thun, Andrea Branzi, Michael Graves med flera) som väldigt inflytelserika yttringar.

Numera fylls designvärldens stora scen med namn och influenser som dels kommer överallt ifrån, och som även korsinspirerar varandra på ett sätt som gör att det är svårt att "läsa" var designen har sitt ursprung, och man kan egentligen heller inte säga att ett visst land betyder mer än ett annat så som fallet faktiskt var när Italien styrde skutan, när vi hade en ny amerikansk våg eller en stark skandinavisk period och så vidare.
Men jag tror inte italienarna bryr sig nämnvärt varken om hur det var då eller är nu.
De bara gör, och de gör sin egen grej.
Frågan jag ofta ställer mig:
Hur bär de sig åt?

Efter en tids uppehåll, vi kom ifrån varandra där ett tag min kärlek och jag, har jag det senaste året rest ett antal gånger fram och tillbaka till Italien, och jag kan inte bli annat än knäckt, hänförd, över hur storverk kan skapas även med små medel, oavsett om vi pratar mat, vin, fotboll, konst, mode, design eller förmågan att fördriva tid och upphöja egentliga bagateller till storskaliga diskussioner.
När det nu på många håll pratas om "varaktig design" och "närproducerat" som superviktiga nyckelord för framtiden, så är ju är det vad italienarna ägnat sig åt i årtusenden.
De hus som byggdes i avlägsna delar av Toscana under etruskernas era, redan innan Jesus födelse, står inte bara kvar, utan är i dag attraktiva byar med chica gallerier och modernt konsthantverk. Recept förs oförändrade mellan generationer och bygger på ingredienser som finns där du står.
Du stöter ständigt på uttryck av ypperligt gångbar design.
Mängder av köksorienterade saker som fortfarande inte kan göras bättre. Kaffemaskinen Faema E61 från 1961 till exempel, som var revolutionerande sett till både utseende och funktion och står i kaffebarer här och var även nu.

En skruttig Fiat Punto är det perfekta färdmedlet i ett trångt och galet trafikerat land, vilket miljoner människor har insett. Vespan såklart, ikonisk och sparsamt modifierad sedan urminnes tid, och ser du tjusningen i att cykla vet du att det aldrig ritats bättre ramar än de i stål från Tommasini, De Rosa, Cinelli, Pinarello, Colnago?
Hur de bär sig åt begriper jag inte, men en sak är säker:
Vad du än behöver - finns i Italien.