Det så kallade Skandalhuset, huset på S:t Olofsgatan nr 10 har en märklig historia. Först var byggnaden till stor förargelse för det akademiska Uppsala eftersom det hade mage att vara högre än självaste Universitetshuset. Men under kommande årtionden skulle universitetet steg för steg ”erövra” Skandalhuset och använda det för sin förvaltning.
”Skandalhuset” byggdes 1906, ett byggboomens år då två andra monumentalbyggnader uppfördes i stan: Vasahuset och Rappska huset i Luthagen (det senare numera rivet).
Det var ursprungligen ett bostadshus med gårdshus, där hyreslägenheterna varierade i storlek. Ursprungligen var lägenheterna stora. De flesta var femmor som längre fram i tiden delades upp i tvåor och treor. Stockholmsgrosshandlaren Beskow som lät uppföra huset avsåg att hyra ut bostäderna till akademiker.
Många kända Uppsalaakademiker har under åren bott i ”Skandalhuset”, bland dem teologiprofessor Dick Helander, astronomiprofessor Gunnar Malmqvist och antikvetaren Arne Furumark. Även trollkarlen Topper Martyn, författaren Håkan Nesser och sångerskan Ulla-Bella Gabrielssons syster har bott på adressen S:t Olofsgatan 10.
I dag finns inga hyresgäster förutom universitetsförvaltningen bakom fasaderna mot S:t Olofsgatan. För med tiden kom universitetet att återta den mark det en gång förlorade. Det slutgiltiga övertagandet av huset skedde 1995, då universitetets rektor tog med sig handlingar, möbler och medarbetare och flyttade tvärs över S:t Olofsgatan, från Universitetshuset till det då nyrenoverade ”Skandalhuset”. I dag har förvaltningen gripit omkring sig så pass att det stora huset inte längre rymmer alla universitetsbyråkrater.
Men fortfarande bor det människor i gårdshusen, fast deras lägenheter syns inte från gatan. Paret Inga och Göran Henriksson bor sedan många decennier i ett av ”Skandalhusets” gårdshus. Man kan inte ana att huset finns där, för det syns inte från gatan utan man måste gå igenom stora huset och ut på bakgården. Där möter en lummig gård med syrener, fläder, rudbeckia och röda bondpioner.
– Innergården är lugn och tyst, men på vårarna kan det vara lite stökigt här eftersom vi har ett rikt nationsliv inpå knutarna, säger Göran Henriksson. Han och hans hustru är båda akademiker och har bott i huset sedan i början av 1970-talet.
– Efter en termin tog jag hit min flygel, säger Göran Henriksson, som är pensionerad professor i astronomi.
– Men den senaste kontakten jag hade med den astronomiska verkligheten var när jag slog huvudet i stjärnkikaren på Observatoriet.
Hustru Inga stod i universitets bostadskö och flyttade till ”Skandalhuset” 1972.
– Vi gifte oss 1974. Först bodde vi i mittenuppgången, längst bort, minns Inga Henriksson.
Deras nuvarande lägenhet (som rymmer bland annat 6 000 böcker) har högt i tak, men de tycker att den är mer än dåligt planerad.
– Jag brukar säga att här finns inga planlösningar, bara nödlösningar, skrockar Göran Henriksson, medan han visar på det orimligt stora antalet dörrar i vardagsrummet, dörrar vars handtag dessutom riskerar att fastna i varandra.
Vi vandrar vidare in i köket där skåpen sitter så högt upp att upphovsmannen verkar ha föreställt sig att lägenheten skulle bebos av tre meter långa människor.
– Under åren har det varit en blandad kompott människor som har bott här. Så länge vi har bott här har det funnits lika många akademiker som icke-akademiker, säger Göran Henriksson.
Av makarna Henrikssons berättelser framgår att det under åren funnits vissa spänningar mellan universitetsförvaltningen och hyresgästerna i ”Skandalhusets” gårdshus. De berättar om när gården skulle asfalteras för att omvandlas till p-platser, om träd hotade av motorsågar, om ett hotat 1700-talshus på gården, om stormöten och protester.
– Vi har fört en hård men delvis rättvis kamp mot överheten under åren, sammanfattar Göran Henriksson.
Det största hotet mot ”Skandalhusets” existens var den stora brand som bröt ut i huset klockan fem på morgonen 28 februari 1996. Branden började klockan fem på morgonen och rökutvecklingen var så kraftig att det från vissa håll i stan såg ut som om det var Domkyrkan som brann.
Makarna Henriksson har fortfarande den dramatiska branden i livligt minne. De berättar om rökgasexplosioner, om ytterfönster som sprack och meterhöga eldslågor som slog upp utanför fönstren.
– Det var en av stans mest svårsläckta bränder, bland annat därför att vattnet frös i slangarna, säger Inga Henriksson. Att hennes make hade sinnesnärvaro nog att stänga dörren när han och hustrun lämnat huset räddade troligen hela byggnaden, fick de efteråt höra av brandchefen.