Den förrädiska våren

KRÖNIKA. Stackars rosor, ville man utbrista när kung Bore i påsktid återkom med ett dråpslag. Snö och kyla efter en vinter som kunde uppfattas som en lång höst som övergick i vårblomning. Vårtecknen stod som spön i backen, vinterdäcken skiftades till sommarsulor och många lät sig luras, liksom rosorna.
De började vegetera, som det så vackert heter. När någon vegeterar så ser vi framför oss en drönare som overksam låter dagarna gå. Men det gäller inte växter, när de vegeterar är det full fart framåt.

Sol och värme i mars är bland det mest förrädiska som finns. Den efterlängtade solen väcker växterna och lurar fram dem i förtid. För perenner är det inga stora problem, men för buskar, träd och rosor kan det vara helt förödande, kanske förintande, om de utsätts för ett nyckfullt famntag av en vinter som kommer på återbesök.
Jag ömmar för rosorna, framförallt klätterrosor spaljerade mot en södervägg. Risken är nu stor att många kommer att se ut som svarta skelett när den riktiga våren kommer. Det blir att ta fram buskröjaren och sekatören, och hoppas på det bästa, det vill säga att de förmår skjuta nya skott från basen.
Till och med en pålitlig klättrare som den röda Flammentanz, härdig till zon 5, kan frysa ner helt. Så zon-angivelsen säger inte allt, framförallt inte nyckfulla vintrar, med ömsom värme och ömsom kyla. Klaga på naturen, Gud, klimatskurkarna, eller vad ni vill, men gnäll inte på rosen och inte på den stackats trädgårdsmästaren heller för den delen.

De rosor som klarar sig bäst är de som får en skyddande ridå av säckväv eller granris. Många tror att täckandet av växter framförallt är motiverat av kylan, men det är solen växterna måste skyddas från.
För rosorna måste förhindras att skjuta fart för tidigt och barrväxter och rhododendron behöver täckning för att de i solgasset förlorar så mycket vätska som kan vara svår att ersätta om marken är tjälad.
Ett trivialt påpekande, men det förtjänar att upprepas. Trädgårdsmästare har en viss benägenhet att älta sina käpphästar och framstår därför som tjatiga.
I Brasilien, som jag just återkommit ifrån, tjatade jag om beskärning. Jag fick kramp och blev näst intill våldsbenägen när jag såg de såriga snittytorna och fläkskadorna på träd och buskar, resultat av obehärskade, aningslösa ingrepp (eller snarare angrepp) av yxor, machetes och grovtandade, slöa sågar. Där döljs visserligen misshandeln snabbt av den frodiga tillväxten, men skadorna är många gånger irreparabla.

Samtliga Uppsalas hattar skulle ledigt kunna få plats på alla de "hatthängare" som fanns på de träd som växer i den lilla by jag bodde. Ni vet de där nabbarna som sticker ut från stammar och grenar, hängare som har så förtvivlat svårt att läka igen.
Men bort med klagolåten! Våren kommer, den riktiga våren, som försonar så mycket, gör oss milda och förlåtande till sinnet.
Nu väntar jag på magnoliornas blomning. Den vita Wada´s Memory blommade förra året med över sextio blommor, och i år? Har Galaxy och Lennei Alba klarat sig eller har knopparna tagit stryk? Och rosorna, hur blir det i år? Jag tänker på de förra hösten planterade engelska Abraham Darby och Heritage.
Frågorna är många. Spänningen olidlig. En trädgårdsodlare har verkligen livsviktiga angelägenheter att brottas med.