De valde bort stadslivet
Många drömmer om att ta steget. Att lämna staden för landet. Fia Söderberg och Leif Yttergren vågade språnget. Nu bor de i en 1800-talsgård, en mil utanför Almunge. Men frågan är, hur odlar man egentligen en åker?
Först kallade Leif Yttergren och Fia Söderberg verandan för "Bölden", eftersom den stilmässigt passade så dåligt ihop med resten av huset.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Vårsolen värmer verandan. I trädgården brottas hundarna Vilda och Freja. På andra sidan staketet betar hästen Dino. Sedan breder åkermarken ut sig mot sjön Testen. En nötvecka springer upp och ner längs asken som står på ena sidan grinden. Den flankeras av en lind.
Framför ladugården tronar traktorn. En bit bort ligger en harv. Allt är inköpt under det år som Fia Söderberg och Leif Yttergren har bott i huset. Traktorn kom väl till pass för att bärga omkullblåsta tallar i vintras. Nu är det vårbruket som väntar. Gården är på 23 hektar, varav 13 är åkermark.
— Vi har lånat en hel hög böcker om hur man sår vall. Det skulle ge hö åt hästarna. Det är en enorm kunskapslucka som har öppnat sig. Vad gör man med en åker? Det är fascinerande att få lära sig så mycket nytt när man nästan är 50, säger Leif Yttergren.
De säger sig ha stor hjälp av grannarna.
— Folk är otroligt hjälpsamma och vänliga, på ett sätt som man inte är van vid från stan, säger Fia Söderberg.
Leif Yttergren flyttade till gården från Södermalm i Stockholm. Fia Söderberg lämnade sin etta i Luthagen i Uppsala. Deras tidigare erfarenheter av lantlivet är begränsade. Men drömmen om ett hus mellan Bauerskogen och åkerkanten var något som växt fram hos dem båda.
@3a Text:— Jag har alltid längtat efter att ha häst. Jag har hållit på med hästar ända sedan jag var liten, säger Fia Söderberg.
Hon pendlar till sitt jobb som kulturstrateg i Uppsala kommun. Leif Yttergren är idrottshistoriker vid Idrottshögskolan i Stockholm. För Fia Söderberg tar det cirka 40 minuter att åka till jobbet. För Leif Yttergren ungefär en timme.
— Hus i det här området är fortfarande rätt prisvärda för en stockholmare. För samma summa får man en tvåa i Stockholm, säger Leif Yttergren.
Gården skulle lätt kunna bli en heltidssysselsättning. Men det är inte meningen. Fia Söderberg och Leif Yttergren är noga med att inte låta boendet bli ännu ett krav. Var sak får ta sin tid.
— Vi har många projekt, men tar ett i taget. Jag tror att det är viktigt att göra klart varje sak i detalj, innan man börjar med nästa.
Eternitplattorna är ett sådant projekt. På gamla bilder de har hittat så står huset rött med vita knutar. Det är något de skulle vilja återställa.
Vad som tvärtom blivit kvar är det djupblå 70-talskaklet i badrummet. Det matchar snyggt det ljusa sjöstensgolvet som de lagt in. Golvvärmen känns genom strumplästen. Bredvid duschen finns numera en bastu, där det tidigare var en garderob.
Mindre lyckat är vedpannan, som döljer sig i en annan garderob. Det finns ingen källare, så pannan står nu mitt i huset. Veden förvaras under trappan.
70-talets ideal går igen i köket. Vävtapeterna går i en orange nyans, ljusbrun faner täcker skåpluckorna. Den ursprungliga spiskåpan och den gamla vedspisen finns dock kvar.
I vardagsrummet upptas ett hörn av en rejäl öppen spis i tegel. Den ursprungliga planen var att kalka över teglet, men nu tvekar de.
— Det är fantastiskt vad man kan vänja sig, säger Leif Yttergren.
På väggarna hänger litografier av Lennart Jirlow. En ungdomsförälskelse, förklarar Leif Yttergren.
På övervåningen finns sovrummet samt ett gästrum som också tjänstgör som arbetsrum och bibliotek. Fönstren är fulla med sol, åker och en och annan skogsdunge.
Något annat som verkar bli kvar är den inglasade verandan. "Bölden" kallade de den först, eftersom den stilmässigt bryter kraftigt mot resten av huset.
— Vi sade att den skulle vara det första vi river, men så satt vi hela sommaren och hösten och åt middag där. Det är så mycket knott och mygg ute. Vi får försöka fixa till den i stället.
En nackdel med att ha lämnat städerna bakom sig är det sociala livet. Eller snarare bristen därpå.
— Jag är förvånad över att kompisarna har så svårt att hitta hit. Jag trodde att det skulle vara lätt att hålla det sociala livet i gång. Det är också svårare att gå på allt man skulle vilja i stan. Går man ut och tar en öl så ska man passa bussar och den andre komma och hämta i Lejsta, säger Leif Yttergren.
Men sammantaget väger fördelarna över, med besked.
— Det var en märklig tillfredsställelse när jag var ute och sågade vindfällen och släpade hem stockarna genom snön. Det var ett jävla slit, men det kändes väldigt bra inombords, på ett sätt som jag inte känner i mitt intellektuella värv. Nu har jag kört lite traktor, för första gången sedan jag var åtta år, och det känns löjligt bra.
Fia Söderberg håller med.
— Det blir väldigt konkret. Man börjar, man genomför och man avslutar.
Så jobbar vi med nyheter