Mona Englund och Beppe Ericson har alltid litat på veden för värme. Mona växte upp i ett hus utanför Boden där en smalspis tagit järnspisens plats i köket, och i källaren stod en vedpanna kopplad till radiatorerna. Hennes pappa skötte det mesta av vedhanteringen. Det var annat än det gamla hus utanför Lindesberg där hon sedan bodde i åtta år och fick hem långved som hon kapade med motorsåg och klöv med yxa så att köksspisen och kakelugnen skulle kunna mota bort kylan som tog sig in genom de gistna väggarna.
Beppe började elda på 60-talet efter att han flyttat hemifrån. Tillsammans med kompisar hyrde han den ena gamla kåken efter den andra, alla med något ur vedspistillverkningens skapelsehistoria. Han blev gängets fixare. Kaminer och spisar som rostat och bränt snett fick uppborstning och nya brännjärn.
Nu bor de båda sedan 1992 i en timmerkåk från sent 1700-tal, belägen i Länna, strax utanför Almunge. Huset var troligen en smedbostad uppdelad på tre lägenheter, med två murstockar och vindlande kanaler för värmespridning. I köket stod en Husqvarna 727 som fick stå för köksvärme och matlagning de första tio åren. När den började ge upp försökte Beppe sälja den utan att få napp, i stället fick en kompis ta över den gamla spisen. Med nya slitdetaljer brinner den fortfarande hemma hos kompisen.
– Jag hörde talas om att det fanns nya, effektivare spisar och rotade igenom nätet. Jag hittade Lohberger som hade högst verkningsgrad på den tiden, över 80 procent, och bra miljövärden. Så en LC80 åkte in, berättar Beppe.
Att det var en spis med modern form som inte följde husets stil var inget han tänkte på.
– Huset är långt från original, köket har gjorts om en massa gånger genom tiderna. För att få 1700-talsstuk igen borde vi i så fall inte ha någon spis alls, bara en öppen härd.
Beppe och Mona fick ta bort murverket som 727:an stått på, den nya spisen står på golvet, och mura med lättbetong på ena sidan för att kunna ha en köksbänk i trä där. Fem centimeter lättbetong ligger också under stenplattorna till höger om spisen, det är där under som rökgaserna från spisen åker ut mot murstocken.
– Jag trodde att den inmurade 727:an skulle hålla värmen bättre, men den nya visade sig vara värre ändå. Med all sin sten väger den 200 kilo och tillsammans med murverket kan den hålla mycket värme.
LÄS MER: Skärpta regler för vedspisar skjuts fram
Ett par timmars eldning på morgonen ger tillräckligt med värme i köket för en hel dag, en ny brasa tänds inte igen förrän till kvällen. Uppvärmd primärluft och sekundärluft som koncentreras i en spalt över elden gör förbränningen effektiv. I eftervärmen från morgonens eld gräddas en sockerkaka i gjutjärnsform stående på ett ganska unikt ugnsgaller: en lagerhållare till ett sfäriskt rullager med cylinderformade rullkroppar som Beppe fick tag på när han skrotade järnvägsvagnar en sommar. Den är gjord av brons eller mässing och står på täljstensplattan som de lagt på ugnens botten.
Mona berättar:
– Täljstenen är tre centimeter tjock. Vi la in den eftersom jag vill baka ”tilla” då och då, ett tunt, mjukt tunnbröd på farmors gamla recept. Då får ugnen gärna komma upp i 300 grader. Det blir rejält varmt i köket sådana gånger, så man får vänta in en kall vinterdag för baket och passa på att baka många.
Kvällseldningen ska ge värme i huset för kvällen och natten, men förstås också till matlagning.
– När vi båda jobbade var det perfekt att tända upp när man kom hem till ett kallt hus från arbetet. Speciellt höst och vår räcker det med en uppeldning, vi vill inte ha för varmt när vi sover, på vintern kan vi elda i ett par timmar för att värmen ska hålla.
LÄS MER: "Vedspisupproret" vill ändra nya reglerna
Spisen har en häll i glaskeramik. Den första tiden hade de stålhäll, men de tycker att den i glaskeramik är bättre; lättare att hålla ren och slår sig inte trots temperaturförändringar. Tack vare att det är en häll kan hela ytan användas för matlagning.
– Det är superbra, det är bara att flytta runt grytorna till den värme de behöver. Till jul kokar vi en stor kastrull risgrynsgröt. Man låter den koka upp, sedan sätter man en ”käckraot” under och låter det gå klart, säger Mona.
Käckraot var det ord Monas familj använde får underlägget av ståltråd som skapar en distans mellan hällen och kastrullen. På hennes dialekt, överlulebondska, är det samma ord som för spindel. Här blir sambandet uppenbart.
Sovrummet ligger bakom köket och bakom den ena murstocken. Den andra murstocken finns i nedervåningens tredje rum, numera ett vardagsrum men tidigare ett kök. Där står en liten gjutjärnskamin, Nordpeis Vega. På vintern kan det bli två brasor per dag i den.
På övervåningen finns i dag ingen eldstad, de två rummen däruppe värms upp av murstocken och av att dörrarna får stå öppna en stund.
– Kaminen valde vi för att vi behövde en som hade rökröret åt sidan. Den är nämligen ansluten till en vägg med flera meter rökkanaler, och den tegelhögen blir ganska varm om man eldar ett tag, berättar Beppe.
Sotluckor nedtill och ett spjäll högst upp ger en bild av hur kanalerna går. Kaminen tar in sekundärluft underifrån som sprutas ut genom två rader med hål ovanför eldhärden. Den konvektorplåt som hörde till har Beppe valt att inte montera dit. Dels ville han inte göra ett nytt hål i väggen för den, dels blir det konvektionsvärme ändå.
Andra egna lösningar anas överallt. Mest iögonfallande är kanske fläkten vid köksspisen. Den ska på fläktars vis vispa ut spisvärmen i rummet, men den kommer inte från någon av de prylbutiker som de senaste åren fått sälja mängder av sina kaminfläktar. Den är ett hemmabygge.
– Stativet är ett labbstativ från en skola. Motorn är också laboratorieutrustning, någon form av omrörare. Själva fläkten satt i en gammal affärsdisk – jag testade med originalmotorn först, men den var för stark, det blev storm härinne.
Sedan en tid tillbaka köper de färdigkluven björkved som levereras bakom huset. När vårvärmen kommer tas presenningen av för att veden ska torka och innan hösten bärs den in i vedboden. Men helst ska det vara långved.
– Men det börjar bli svårt att få tag på i våra trakter. Det är med lite sorg i hjärtat, att kapa och klyva har varit en del av livet länge och jag tror det är bra för ryggen, men visst är det bekvämt att få färdig ved levererad ända hem, säger Beppe.
Köksspisen och kaminen står för all uppvärmning, förutom vattnet som har en eldriven beredare. Bara om de reser bort längre perioder kopplar de på de oljefyllda radiatorerna. Eldning några timmar varje dag under vinterhalvåret verkar för deras del innebära att eldstadens keramiska stenar håller i ungefär tio år, sedan 2004 har de bytts en gång.
– Det är lätt att göra på egen hand. Man skruvar av fronten, tar ut de gamla stenarna och sätter dit de nya. En brist jag upptäckt är att skruvarna släpper på grund av värmeutvidgningen och man får efterdra, och att skruven som håller rostspaken är nästan omöjlig att komma åt, säger Beppe.
Annars är de nöjda med spisen. Temperaturvisaren på ugnsluckan visar tillräckligt korrekt, även om de valt att komplettera med en lös termometer.
Ett startspjäll kan öppna upp direkt mot skorstensröret för snabb upptändning. Det finns tydliga vred för primär- och sekundärluft.
Pelletsmodul, extern tilluft, glaslucka till eldstaden och vattenmantling finns som tillval, men är inget de har funderat på.
En fundering de ändå har är om deras österrikiska spis är lika användbar vid samma ålder som den gamla 727:an hade. Beppe tvekar.
– Det återstår att se, men känslan är att Husqvarnan håller längre än den här. Dess enkla konstruktion gör att det alltid går att skaffa slitdelar till den.