I den lilla ettan finns musiken överallt: på skivor, i musiktidningar, i instrumenten, ljudtekniken, mikrofonerna – och så spelas hela tiden melodier ur högtalarna.
– Musiken är ju mitt kall, det kanske syns, säger Jakob Fogelqvist där han står i mitten av rummet och ser sig om i sitt hem.
I tolv år har han bott i lägenheten i Sommarro, även fast det inte var planen från början. Men när pengarna inte räckte till både studio och lägenhetshyra, så blev lösningen en hemmagjord kombination.
– Det var inte alls det jag tänkte, men ödet ville väl annorlunda, konstaterar han enkelt.
En stor del av rummet tas upp av en egengjord studio där mickstativen står redo att närhelst användas. Dörren in till den är en gammal omgjord balkongdörr, och väggarna är mest gjorda av gipsskivor och luft, berättar Jakob Fogelqvist och knackar på väggen.
– Ja det är ju inget mirakelbygge det här, men det funkar.
Om dagarna jobbar han på postterminalen i Rosersberg, men om sena kvällar och nätterna gör Jakob det han egentligen vill tillbringa sin tid med – att vara musiker och producent.
Han är uppväxt i Ekeby och 1992 startade han ett band med sin bror Benjamin och några kompisar. Bandet, som fick namnet ”Ransta Trädgård” efter platsen där deras replokal låg, lever än i dag – även fast personalstyrkan reducerats en del och bandet haft en paus på tio år.
– Vi är väl aktiva stötvis kan man säga. Vi spelar någon slags spanskinfluerad vispop och har egentligen rötterna i sjuttiotalsproggen, men musikaliskt har vi gått en annan väg. Det är mer världsmusik eller dansbandssalsa skulle jag tro, säger Jakob Fogelqvist skämtsamt och sätter igång en av låtarna han jobbar på nu.
Det är här som bandet spelat in sin senaste skiva som kom ut 2012 och tog flera år att göra.
– Vi gör det väldigt strukturerat, det måste man när man är vuxna nu. Vi tar tre timmar varje gång vi spelar in och sedan är vi klara, och då går alla hem.
I bandet spelas en rad instrument, men än så länge har Jakob Fogelqvist bara fått ett enda klagomål under tolv års tid med lägenheten som studio – det gäller att hålla låg volym.
– För ett tag sedan spelade jag in en trumpetare, och då blev jag lite orolig för grannarna. Jag vill ju inte störa någon, och inte heller bli störd själv.
I lägenheten ligger gitarrfodral på hatthyllan, flera års upplagor av musiktidningar står i bokhyllan och en del av väggen är helt täckt olika sladdar till musikutrustningen. Inte mycket plats blir kvar åt resten av livet, någon riktig matplats finns inte utan lunchen får intas vid datorn eller ute på balkongen.
När fotografen Sven-Olof Ahlgren inte kan låta bli att fråga om Jakob verkligen får plats, kommer Jakobs svar snabbt.
– Nej, det gör jag inte. Men för mig är frihet att kunna jobba med musik när jag vill på dygnet, och det kan jag nu.
Det är inne i själva studion som sängen kan fällas ner från sin plats på väggen, och där sover Jakob under en påhittig garderobslösning – kläderna hänger på en gammal elsladd som löper längs taket.
Jakob drar undan kläderna för att visa oss, och flikar in att det kanske inte är den bästa lösningen. Men på det stora hela tar han sin hemmastudiolösning med ro.
– För tillfället har jag inga planer på att flytta, men hela livet har jag inte tänkt bo här. Du vet, jag lever lite som jag är, och är lite som jag lever. Jag tror man blir mer och mer som det man gör.
Vad brukar du få för reaktioner när folk kommer hit första gången?
– Det kommer ju inte hit så många egentligen. De som kommer hit är ju musiker och vi är kufar allihopa, så det är inget konstigt med det.