Bonderomantik i stan
Trägolv, ärvda möbler och en dassdörr som skafferidörr. I Joakim Wibergs och Emelie Anderssons tre rum och kök från 1800-talet går allting i gammal stil, utan att bli omodernt. Drygt tre månaders heltidsrenovering krävdes för att återskapa den genuina, gamla känsla de eftersträvade.
- Känn er som hemma, säger Joakim Wiberg när vi kliver in i hans och sambon Emelie Anderssons nyrenoverade 1800-talslägenhet.
Foto: Pelle Johansson
Målet var att bevara och få tillbaka den gamla känslan i lägenheten.
- Vi letade efter ett renoveringsobjekt med någon sorts charm, förklarar Joakim Wiberg.
Och det råder ingen tvekan om att lägenheten har charm. I ett av rummen skiljer det sju centimeter på takhöjden, från södra till norra sidan. Att väggar och golv är lite sneda kräver förstås mer flexibilitet och uppfinningsrikedom när man renoverar, något Joakim Wiberg gillar.
- Hantverket kommer in mer när det behövs lite fantasi, säger han entusiastiskt.
Det genuina, gamla är den röda tråden igenom lägenhetens alla rum. Alla golv, förutom det i hallen, är av massivt furu, och har behandlats så att det ska se ut som gammalt skurgolv. I hallen har man i stället valt att lägga ett antikt golvtegel, som har köpts in från Frankrike. Men det mest tidskrävande arbetet var att ta fram det ursprungliga takplanket från 1852.
- Först tog vi bort gipsskivorna, sen takpappen som var full med spik. Sen var vi tvungna att tvätta bort all slamfärg för att få det trärent. Det var läskigt mycket jobb, men det är jättefin kvalitet på virket, säger Joakim Wiberg.
I hallen och vardagsrummet behöll man taket som det var, innan renoveringen.
Det är inte bara golv och tak som för tankarna till svunna tider. Varje detalj i lägenheten är genomtänkt, ingenting har lämnats åt slumpen. Handfatet i badrummet är till exempel gjort av Joakim Wibergs morfars gamla pottskåp. Skafferidörren i köket är egentligen en gammal dassdörr, och i hallen hänger man jackorna på en trästång som förr användes för att hänga upp bröd i köket.
Allt från tapeter till strömbrytare går i gammal stil. Men möblerna och inredningsdetaljerna behöver inte nödvändigtvis vara gamla, bara de har den gamla känslan. Några av lamporna är till exempel köpta på Ikea. Mycket är köpt på Blocket.
- Vi har försökt att göra det till ett budgetprojekt, men vi har inte snålat på materialet. Vi har försökt köpa så mycket som möjligt från en lokal bondsåg. Det blir billigare, och de är otroligt kunniga, säger Joakim Wiberg.
För att lägenheten ska passa Joakim Wiberg och Emelie Anderssons behov har de byggt ut köket, bland annat för få plats med det rosa "Smeg-kylskåpet". De gamla garderoberna i sovrummet har rivits ut till förmån för en platsbyggd garderob och toaletten har en separat vattencistern på väggen så att toalettstolen kommer närmare väggen.
- Vi har byggt efter saker vi tycker om. Skafferiet är byggt för att passa dassdörren och längden på väggen i köket är anpassad efter kökssoffan, förklarar Joakim Wiberg.
Alla tapeter i lägenheten är gjorda för att efterlikna gamla tapeter från början av 1900-talet. Det är mycket blommigt och mönstrat. Joakim Wiberg beskriver inredningsstilen som "bondromantisk". Eftersom han är uppvuxen på en bondgård är det inte svårt att gissa var han har fått inspiration ifrån.
- Den gamla stilen vi har hemma har speglat vad jag tycker om. Jag tycker att det är mysigt med trähus.
Flera av möblerna är gammalt arvegods. Byrån framför dubbelsängen i sovrummet har gått i arv i sju generationer.
- Jag tycker att den är jättemysig. Farfar berättade att det var mat i den när han var liten. Jag undrar vad det har varit i den översta, vänstra lådan, där är trät alldeles slitet. Bestick kanske, säger Joakim Wiberg.
Den, liksom flera av möblerna i lägenheten hittade han i föräldrarnas ladugård.
Det är inte bara möblerna som går i arv. antverksintresset ligger också i släkten. Joakim Wibergs farfar och bror är snickare, liksom han själv. Hans mamma har hjälpt till att tapetsera och vävt dukar. Pappan är elektriker.
- Pappa är den duktigaste hantverkaren av oss två, han är helt otrolig, allt, allt kan han göra, säger Joakim Wiberg.
För honom är snickeriet ett intresse. Till vardags driver han en fotbollsgolfbana utanför Uppsala. Även om det är en härlig känsla att vara klar med renoveringen av lägenheten tvekar Joakim Wiberg inte inför att göra om samma sak igen.
- Jag känner lite saknad av själva projektet, säger han.
På väggen på utsidan av huset sitter en skylt där man kan läsa: "Detta hus är det första i Uppsala som byggdes särskilt för arbetare" Huset inhyste Uppsalas brandmän under slutet av 1800-talet och kvarteret var ett riktigt arbetarkvarter. Joakim Wiberg och Emelie Andersson fastnade framför allt för den mysiga innegården och det centrala läget.
- Det ska kännas som att det är samma känsla ute som inne. Jag gillar att det är centralt men ändå lummigt och avskilt.
Möjligheten att promenera hem om man har varit på restaurang är en av de stora fördelarna med att bo här.
Innan vi lämnar lägenheten frågar jag Joakim Wiberg vad han ska göra nu. Han ler.
- Jag ska ut och snickra med farsan.
Så jobbar vi med nyheter