Få av oss har nog undgått att någon gång under livet (men troligast i barndomen) anfalla ett matbord med en färgkrita. Något som kanske vanligtvis ger upphov till tandagnisslan hos många föräldrar. Men inte hemma hos Anders Tväråna. Här är vardagsrummets långa matbord även datorbord – och ritbord, glatt täckt av döttrarna Siris och Ejas färgglada alster.
Vardagsrummet uppfyller fler barndomsdrömmar: här finns både trapets och en hängmatta upphängda i betongtaket. 9-åriga dottern Siri och kompisen Vera, som är på besök, berättar att trapetsen och hängmattan tillhör favoritställena när de leker hemma hos Siri.
– Och tv:n, enas de.
I vardagsrumsfönstret finns något för den vuxna också: en liten fristad, ett extrarum på fönsterkarmen.
– Titta, man kan krypa upp här och stänga om sig med gardinen, demonstrerar Anders och klättrar upp i fönsterfåtöljen med en tidning. Tidningshörnan i fönstret, som är som en kurvig, ribbad träfåtölj, beskriver Anders som ”snabbt hoprafsad på två timmar”.
Huset är byggt 1902 och var på sin tid bostad för basarna vid tegel- och keramikfabriken Ekeby bruk. Anders Tväråna bor i en av lägenheterna tillsammans med frun Malin och två döttrar. Han jobbar som arkitekt och har snickrat majoriteten av hemmets möbler själv, resten är till stor del begagnade.
– Jag var kanske tio år när jag första gången pratade om att bli arkitekt. Men jag fick för mig att man måste kunna teckna och jag är inte så bra på det så jag började plugga annat.
Att man inte måste kunna rita för att jobba som arkitekt insåg han senare.
– Jag sitter bara i möten hela dagarna. Bra sittfläsk är faktiskt den bästa egenskapen i mitt yrke, haha. Så det är skönt att bestämma själv, att ”nu ska vi ha en klarblå vägg i sovrummet”.
Mycket som finns i hemmet är snillrikt mångfunktionellt. I hallen hänger bagageremmar som fungerar som krokar längs hyllorna. Mitt i barnens rum står en klättervägg, den fungerar som skiljevägg och skapar två rum av ett.
Tv:n märks knappt när man kommer in i vardagsrummet. Anders har byggt en träarm som gör att man kan vika apparaten mot väggen, därmed slipper den aktuella soffsittaren per automatik stirra in i skärmen.
– Jag har alltid snickrat, ända sen jag var liten. Jag byggde mina egna möbler när jag pluggade. Och så har jag jobbat på ett möbelsnickeri, jag jobbade i kanske två månader innan jag körde handen i en maskin. Då insåg jag att jag nog ska hålla mig till skrivbordsarbete.
Men snickrandet har fortsatt på hemmaplan, trots skrivbordsarbete. Och det är en hemmaplan som inte räds färg: i köket pryds väggarna av en grönröd Morristapet, skåpsluckorna är rosa och köksbordet kan stoltsera med en väldigt bestämd nyans av kleinblått, en färg som även pryder sovrumsväggen i Anders och Malins rum.
– Yrket reflekterar nog hur jag tänker kring mitt hem ganska mycket. Det finns ett slags nyfikenhet att testa grejer och prova. Och ett slags osentimentalitet för hur det måste se ut, hur en soffa, en hylla eller ett rum måste se ut och hur man ska bo.
Hållbarhetstänket är också närvarande i hemmet. Familjen har varit noga med att inte riva upp och riva sönder sådant som funkar, utan hellre rusta upp på andra sätt.
– Och så tänker jag att bo hållbart är att bo litet också. Vi är ju fyra som bor i en trerummare – det är mer hållbart än att bo i en 200 kvadrats-villa skulle jag säga. Vi bor väldigt bekvämt här på ett sätt som vi kanske inte hade gjort om vi hade en mer konventionell syn på hur saker ska vara och se ut. Tycker man att man ska ha ett högtidligt matbord i vardagsrummet så skulle det bli trängre så klart. Är man lite mer frisinnad inför det så blir det lättare.
bostad@unt.se