Luften är pinande kall när jag från Kungsgatan tar av vänster mot S:t Olofsgatan. Under Domkyrkans majestätiska torn når den till vintern granbeklädda S:t Olofsbron min syn. Vid första anblicken lämnar bron inget sensationellt intryck. Som en förbipasserande fotgängare uttrycker saken:
- Du, jag har ingen åsikt alls.
Skenet kan dock bedra. Efter någon timmes umgänge växer min relation till bron. Trots sitt trista inre av betong kan man inte annat än beundra hur den självklart paraderar över ån i Uppsalas stadskärna. Frågar du de riktigt invigda ska den dock beskådas på sommaren. Då är den nämligen särskilt galant, prydd med blommor i allsköns färger.
S:t Olofsbron är den tredje överfarten som anlagts på platsen. Tidigare låg här Olof Rudbecks hängbro Pons Pensilis som sköljdes bort av vårfloden 1683. Efter ett och ett halvt sekel av färjeförbindelse stod sedan Järnbron klar år 1848. I efterkrigstidens folkhemsexpansion höjdes dock röster för en större och starkare bro. 1964 monterades den svagare och äldre Järnbron därför ner och gav plats för den då nya, 18 meter breda och 30 meter långa, S:t Olofsbron. Namnets historia är speciellt då den tidigare Järnbron hade gett namn åt den dåvarande Järnbrogatan. När den nya brons namn väl var bestämt ändrades därför också gatunamnet till S:t Olofsgatan. Det var dock inte helt taget ur luften då gatans västra sida under 1640-talet mycket riktigt hette just S:t Olofsgatan.
Som många vet skrotades inte förlagan Järnbron när den utkonkurrerades. I samband med Uppsalas 700-årsjubileum 1986, monterades den upp mellan Linnégatan och S:t Johannesgatan. Från S:t Olofsbron har man därmed prima utsikt. Domkyrkan i väster, Dombron i söder och Järnbron i norr. En smärre fröjd för ögat.