Bandystjärnan på Gammelgården

Följ med till Gammelgården - ett hus som paret smakfullt renoverat men som fortfarande andas historia från sex generationer tillbaka.
I byn Husby-Långhundra, knappt en mil öster om Knivsta, har tiden stått stilla. Gärdesgårdar omringar de röda Bullerbyhusen och ur skorstenarna ryker det flitigt, i alla fall så här års. Två mäktiga ekar ramar in Gammelgårdens tre våningar höga och 350 kvadratmeter stora huvudbyggnad. Det gräddvita huset står ut ur bysiluetten, men fönsterfodren är åtminstone röda.
- Huset målades i somras. Två av grabbarna i laget var här och hjälpte till, säger Andreas.

Anna och Andreas Eskhult är sjätte generationen på Gammelgården och deras pojkar Emil 3,5 år och Axel 11 månader blir förmodligen den sjunde. Det var Annas farfars farfars far Johan Eriksson som på 1870-talet lät bygga gården. Kvar från den tiden finns bland annat fem ståtliga kakelugnar och så kistan som förvarade byns vapen.
Annas farfar är konstnär och bytte på fyrtiotalet ut namnet Eriksson till det egenkomponerade Eskhult. På så sätt är släkten ensamma om namnet och Andreas blev en Eskhult när han 2003 gifte sig med Anna i Husby-Långhundra kyrka. Då bodde paret i en lägenhet i stan men när Annas föräldrar flyttade två år senare tog de över gården. Med huset följde jord- och skogsbruk, beteshagar och en ladugård som numera arrenderas ut. Andreas hade precis kommit hem från Ryssland, där han under en säsong spelat för den ryska bandyklubben Raketa Kazan, och renoveringsprojektet tog nu i stället upp all hans tid.
- I Ryssland var det mycket vila och jag hade väl mycket energi över. Det är inte så svårt egentligen men när man är ovan så tar det lite tid att komma igång.

Invändigt är det ljust och luftigt. De gamla detaljerna har varsamt ramats in av modernare lösningar. Med storfamiljens samlade kunskaper har de gjort underverk och det på väldigt kort tid. Bara till kök och badrum tog de in hjälp.
- Vi hade två månader på oss före Emil skulle födas. Jag var höggravid och kunde inte göra så mycket. Vi hann inte riktigt klart och fick bo hos mina föräldrar till det att Emil var tre veckor och vi kunde flytta tillbaka, berättar Anna.
De sneda och vinda rummen krävde både tålamod och lite extra finess. Lösningar har klurats ut på vägen för att få ut det bästa av de stora rummen.

Husets stora entré används sällan och i stället är det grovingången på kortsidan som fungerar mer praktiskt. Här var tidigare tvättstuga från 60-talet men i dess ställe möts man nu av en hall med glasverandakänsla och där värmeväxlaren göms bakom en dörr.
- Huset värms upp av vedpannan i verkstaden rakt över gårdsplanen och veden kommer från den egna skogen. Det är billigt men mycket jobb. Så här års måste vi elda två gånger per dag men på sommaren bara två gånger per vecka, säger Andreas.
Kök och matrum står öppet intill varandra och breda brädor täcker golvytan. Virket kommer från den egna skogen och har värmeslingor inunder. Det är svårt att tänka sig att här innan var brun plastmatta och en smultronblommig tapet á la 70-tal.
- Vi ville ha det öppet och ljust och så neutralt som möjligt. En modern stil som ändå passar ett gammalt hus. Det är bra att välja färger som håller eftersom kök och badrum är så dyrt att göra om. Eftersom det är en släktgård så kommer vi väl antagligen bo kvar här länge till det att någon annan tar över, säger Anna.
Minstingen Axel kör sin gåvagn med stappliga steg fram och tillbaka och ur bakugnen på den gamla spisen plockar Emil fram sina pussel.
- Först var vi inne på att ha en köksö men två barn kräver sin plats för att kunna leka, så det blev helt öppet i stället, säger Andreas.

I den stora furutrappan upp till andra våningen ligger bondkatten Sigge och spejar ut över gårdsplanen. Hans egentliga namn är Sergej och hans kattmaka Svetlana, även kallad Svea. Katterna kom in i familjen när Andreas skulle till Ryssland 2004. Anna ville ha ersättningssällskap och att de fick ryska namn kändes naturligt. Nu ligger han här och njuter förmodligen över att den forna plastmattan bytts ut mot tyg.
- Det blir mycket spring i trappan och tyget gör att det inte blir lika halt. Med två barn i huset känns det som en bra lösning, säger Anna.
På mittenplanet finns tv-rum, barnens lekrum, stora badrummet och sovrum. En av dörrarna hålls stängd och bakom den har Andreas startat ännu ett renoveringsobjekt.
- Jag gör om så att grabbarna ska få ett separat sovrum med lekrum intill. En dörr kommer att gå emellan så att de kan springa runt. Det är kul för dem att de har varandra, säger Andreas.

I Annas och Andreas sovrum klättrar röda blommor upp bakom sängen och tittar man noga kan man se att mönsterpassningen tycks försvinna. Det skiljer nämligen hela 18 cm från det ena hörnet till det andra. En nödvändig lösning för att få golvet rakt i ett hus som efter 130 år satt sig stadigt i marken.
- Det är charmigt med ett gammalt hus men gardinerna är omöjliga att få lika långa, säger Anna.
Husets tredje våning fungerar som gästrum. Hit kom Andreas för första gången till Annas flickrum 1995 och här sover han fortfarande ibland.
- När jag kommer hem från sena matcher är det bra att ha ett extra sovrum så att man inte stör de andra, förklarar han.
Mörkret kommer smygande och lägger ett blågrått lock över byn. Ännu lite snö är att vänta i natt. Anna, Emil och Axel ska på kalas och Andreas ska ladda med mat före kvällens bandymatch.
- Det skulle vara kul att fotografera det här huset ovanifrån så att man ser det i sin helhet, säger jag halvvägs genom grinden.
- Från silon ser man ut över gården och hela byn. Jag kan klättra upp och ta en bild, säger Andreas.
- Mmm, men klättra försiktigt för jag vill inte vara ansvarig för att du inte dyker upp på Studenternas.
Andreas, han är redan halvvägs uppe. Att klättra upp på silon är något han som herre på Gammelgården gjort hundratals gånger förut.

Bandystjärnan på Gammelgården

Många är de som troget följer Andreas Eskhults snabba skridskoskär på Studenternas. Men att den vm-aktuelle Siriusspelaren driver både skogs- och jordbruk tillsammans med hustrun Anna är det kanske färre som vet.