Att välja bort är bara befriande

KRÖNIKA. Precis som en ekorre. Eller kanske en skata, för mycket i mina samlingar blänker och gnistrar. Ja, jag är alltså en samlare. Ända sedan jag var liten har det förhållit sig så, även om föremålen för samlarivern har växlat från stenar (gnistrande förstås - det kunde ju vara sagojuveler som bara jag såg), allehanda papper och block (kunde vara bra vid kontorslekar), till servietter (oanvända), gräddkannor och dricksglas - turkosa, finns det något vackrare?
I detta nu muttrar maken, i jakten på en obefintlig liten pryl tillhörande en cykelpump, om att precis varenda skrymsle och vrå i huset är fullständigt belamrade, utom möjligtvis ett par kvadratmeter på vinden. Dessvärre är det så. Och de samlingarna, de "ofrivilliga" och lite undangömda, är väl inte direkt särskilt utvalda föremål som man vill vårda ömt till livets slut, som man vill med de turkosa glasen. Långt ifrån, men dessvärre uppstår samlingar vartefter, ofta i väntan på att man ska ta ett beslut om vilket deras öde ska bli. Och sen - bortglömda, till den dag förrådsdörren öppnas och de åter igen påminner om sin mörklagda existens och undrar hur det ska bli egentligen.

Bang igen med dörren! Alldeles för jobbigt att ta itu med nu, hinner inte, orkar inte välja. En annan dag.
Somligt i samlingarna är ärvt, utvalt, plockat från någons dödsbo, och nästan enbart av den anledningen är det svårt att göra sig av med. Man tänker att en dag, då kanske jag bor så stort så att? Eller bara jag får rätt idé om hur dessa tingestar kan användas, så ska de få komma fram och andas frisk luft igen.
Men så blir det oftast inte.
En flytt till ny bostad brukar vara räddningen - att tvingas plocka fram, sortera, välja ut och välja bort. Det känns oftast som en oändlig lättnad att ha fått skaka av sig en hel del av livets ballast, bara att gå vidare sen. Och konstigt nog så lever inte de bortvalda tingen kvar särskilt länge i vårt medvetande sen. Eller - vi kan åtminstone se att vi gjorde rätt som valde bort.

Men vad får man egentligen välja bort? Måste man av pliktskäl spara på gamla släktklenoder, eller till och med en farbrors sysslings gamla räknebok? Bara för att bevara för omvärlden? Ja, det beror nog på vilken generation du frågar. Eller om din läggning är åt det sentimentala hållet. Själv tillhör jag nog det senare, även om jag i stunder av frustration över utrymmesbrist inte är särskilt snyftbenägen när jag resolut packar saker i säckar som sen skänks bort.
I min ungdom arbetade jag under några år i en inrednings- och presentaffär. Mekka för en samlare som jag. Jag köpte på mig massor av saker och fick kanske ännu fler, av sådant som var sekunda och en aning kantstött. När man precis har flyttat till eget bo är allt av värde. Tio år senare kändes mycket helt inaktuellt och jag föredrog att ha hela föremål utan sprickor och lossnade skärvor. Därtill så hade väl min smak mognat en aning.
Jag gjorde en rensning, ställde prylarna i en kartong för att slängas och som av en händelse kom en nära släkting på var de här kartongerna stod. Inte kunde väl allt det här förfaras? sa hon. Joho då, sa jag och trodde att det var sista gången jag såg plåtburken med ängeln, skålen med sprucken botten och salladsbesticken med elefanter.

Min nära släktning hade en bättre idé: då och då under de kommande åren, med jämna mellanrum, dök några väl utvalda föremål från den där "fyndlådan" upp i form av gåvor. Till mig!
"Titta vad jag hittade! Den här är det väl synd att slänga?"
Nej, bevare mig, nån måtta får det vara på släktskapet med ekorren.

Att välja bort är bara befriande - men svårt