År 1919. Första världskriget är äntligen slut och det är högkonjunktur i Sverige. Det finns pengar att satsa och precis som så ofta i efterkrigstider finns ett sug efter förnyelse och att lägga det gamla bakom sig.
Det leder till att Gregor Paulsson, direktör för den inflytelserika Svenska Slöjdföreningen, offentliggör ambitionen att knyta konstnärer och formgivare till industrin. Satsningen går under namnet "Vackrare vardagsvara" och blir startskottet för det vi i dag känner som Swedish Grace. En helt unik period i svensk designhistoria som fick internationellt genomslag och satte Sverige på kartan, trots att satsningen egentligen inte utvecklades som planerat.
– Ambitionen var just vackra vardagsföremål, men allt blev oerhört högklassigt med ett fantastiskt hantverk. Därför blev det hela mer exklusivt än det var tänkt. Graverat glas, intarsiamöbler _ under 1920-talet var antalet arbetstimmar per föremål rekordhögt, berättar Jonatan Jahn, specialist på modern och samtida design på auktionshuset Bukowskis.
Den höga kvaliteten och det otroliga hantverket blev nyckeln till framgång, men samtidigt var de högt uppsatta ambitionerna något som gjorde stilen kortlivad.
– Precis samtidigt som Sverige satsade på detta slog den internationella modernismen med bland annat Bauhaus igenom. Det var någotheltannat – stålrör, väldigt standardiserade möbler utan dekorationer.
När Svenska Slöjdföreningen insåg att det påkostade och dekorativa hantverket inte alls låg i linje med den strama modernismen som var på frammarsch internationellt backade man snabbt, trots hyllningarna på Parisutställningen 1925.
– Arkitekten och formgivaren Uno Åhrén – som själv ställde ut där – tog avstånd från den svenska stilen där och då. Han insåg helt enkelt att Sverige var inne på helt fel spår, berättar Jonatan Jahn.
När Stockholmsutställningen ägde rum 1930 var Svenska Slöjdföreningen helt färdig med Swedish Grace. I stället började funktionalismen att lyftas fram.
Formtoppen blev alltså kort och intensiv, och därför underskattad här hemma. Antalet böcker om perioden är få och kunskapen hos allmänheten om genomslaget är relativt liten.
Namnet Swedish Grace myntades av den brittiska konstkritikern Morton Shand, som 1931 ville sätta ord på den känsla som den svenska formgivarsatsningen framkallat. En del använder beteckningen "svensk art déco", men det stämmer inte helt och hållet, enligt Jonatan Jahn. Art décon uppstod som en motreaktion mot den strama modernismen. Det var en stil som stod sig betydligt längre än Swedish Grace och fick flera internationella efterföljare, som Streamline Moderne i USA. Swedish Grace, däremot, var något unikt för just Sverige.
En beteckning som däremot stämmer och som används lika ofta som Swedish Grace är "1920-talsklassicism". Den hämtar inspiration från 1700-talets klassicism, som i sin tur är inspirerad av romarrikets estetik. Men på 1920-talet var det viktigt att inte bara blicka bakåt, utan att samtidigt utveckla stilen i en riktning som uppfattades som modern.
– Trots historiska referenser var föremålen som skapades på den här tiden framåtblickande. Hög hantverkskänsla, men också en tydlig anknytning till industrierna _ det var den kopplingen som kändes modern. Orrefors stora glasindustri och gjuteriet i Näfvekvarn, som brukade göra kanoner men sedan började göra konsthantverk i gjutjärn, är två exempel. Och Nordiska kompaniets möbeltillverkning gav många jobb i Nyköping, säger Jonatan Jahn.
Eftersom ekonomin i Sverige var så god drogs också några riktigt påkostade byggprojekt igång i huvudstaden under den här perioden. De står i dag kvar som minnesmärken över Swedish Grace-decenniet. Gunnar Asplunds Stadsbiblioteket är ett, Konserthuset som Ivar Tengbom ritade är ett annat.
– Konserthuset är ett riktigt allkonstverk, där många olika formgivare var inblandade. Statyer av Carl Milles, möbler av Carl Malmsten, textilier av Einar Forseth och så vidare. Det är helt konsekvent i Swedish Grace-stil, ett otroligt monument över den här tiden och väl värt ett besök, säger Jonatan Jahn.
Swedish Grace har i auktionsvärlden varit eftertraktat en längre tid, och enligt Jonatan Jahn är det främst en internationell publik som uppskattat arvet från den svenska formgivningens guldålder. Det har gjort att många vackra föremål från den tiden har försvunnit ur landet, genom försäljningar till institutioner och privatpersoner runt om i världen. Att köpa tillbaka dem till svenska museer skulle bli kostsamt.
– Den internationella kontexten, det genomslag Swedish Grace fick utanför Sveriges gränser, har fram tills nu sällan kommit fram i historieskrivningen. Det är ganska tragiskt. Många såg upp till oss för det som skapades här, säger Jonatan Jahn.
Han beskriver det som ett häftigt skede i den svenska formhistorien, då Sverige utmärkte sig.
– Sedan blev vi mer påverkade av vad som hände stilmässigt i andra länder och tappade vår svenska identitet på något sätt. Vi ska vara stolta över just den perioden. Det var en svensk guldålder, då vi vågade ha en egen karaktär.
