Mörkret är kompakt så här års. Längtan efter vårens spirande grönska kan drabba även den mest inbitne vinterälskare. För den som lider av odlingsabstinens är groddar och skott en perfekt sysselsättning.
En som förespråkar dessa närodlade näringsbomber är matskribenten och kokboksförfattaren Lina Wallentinson. För några år sedan blev hon så förtjust i embryon som spirar att hon samlade sin kunskap och sina recept i boken "Groddar, skott och mikrogrönt".
– Att odla groddar är både gott, nyttigt, enkelt, billigt – och miljösmart. Du skördar direkt från den egna köksbänken.
För Lina Wallentinson började allt med att hon fick i uppdrag att utforma gröna recept med baljväxter till en tidning. Hon tyckte först att jobbet verkade lite småtrist. Hon ville hellre botanisera i affärens färgsprakande grönsaksdisk och drog benen efter sig när hon tvingades inventera hyllorna med fröer, linser, bönor och ärtor.
– Men jag upptäckte snart att det var där, bland allt det torra, som det riktiga livet fanns.
För visserligen går fröer och baljväxter att tillaga och äta som de är. Men de går också att blötlägga ett par dagar. Vips sker en förvandling som ökar näringsvärdet och ger matlagningen nya dimensioner.
– Jag trodde att det bara var alfalfa och mungbönor som gick att grodda och blev förtjust när jag insåg att det gick att väcka liv i allt från linser och bovete till kummin-, fänkåls- och senapsfrön. Jag testade till och med att grodda ris, men det gick inget vidare. Det var bara några enstaka korn som fick en liten svans, säger Lina.
I ett frö finns alla byggstenar för att en stor planta ska utvecklas. De är rika på mineraler, vitaminer, proteiner och fibrer. Framför allt mineralerna är knepiga för oss människor att komma åt. Fröet "håller på" sina rikedomar tills det gror – det är då ämnena behövs.
– När fröet kommer i kontakt med vatten sätter processen igång. Då frigörs mineralämnena och blir mer tillgängliga för oss.
Historiskt har groddar ingått i främst asiatisk mat. Från 1900-talets början finns dokumenterat att groddar såldes på marknader i Kina. De var en viktig närings- och vitaminkälla under kalla vintrar när det var ont om andra grönsaker.
I väst lanserades groddar under andra världskriget då forskare, främst i USA, letade efter alternativa proteinkällor eftersom man befarade en brist på kött- och mejeriprodukter. Staten satsade stort på att informera om hur man odlade och tillagade groddade frön, gryn och bönor – speciellt sojabönor.
– Nästa gång det blev populärt var under 1960- och 70-talen då gröna vågen-rörelsen plockade upp det. Precis som nu var intresset för miljö och vegetarisk mat stort, säger Lina Wallentinson.
I vår tid har raw food-trenden gjort groddandet hett igen och det rimmar fint med dagens stadsodlarrörelse.
– Oavsett hur liten jordplätt du har eller hur trångt du bor kan du alltid få några mikrogröna skott att spira.
Det krävs inget ljus eller någon krånglig utrusning, utan bara durkslag, skålar och hushållspapper.
Det mesta går att grodda, det är bara att testa sig fram.
– Bovete, linser och mungbönor är några av de snabbaste. Det tar bara ett par dygn att gro. Om man inte äter upp dem direkt går de att förvara väl avrunna i kylen.
Hållbarheten mellan sorterna skiljer sig åt. Ser de lite trista ut är det bara att skölja av dem. Luktar och smakar de fräscht går de bra att äta. Är man osäker kan man hetta upp dem – eventuella bakterier dör vid 70 grader. Man kan också pastörisera fröna innan de groddas, utan att växtkraften försvinner.
Lina skiljer på groddar och skott – fast egentligen är de bara olika stadier av växten.
– Först utvecklas en svans. Nästa steg är att de får blad – då kallas de skott eller mikrogrönt. Vill man ha skott är det enklast att strö fröna direkt på ett fuktigt hushållspapper.
– Rädisor är en favorit, de blir så dekorativa: de skriftar i rött och grönt.
När man har njutit av växtkraften är det bara att klippa ned bladen över mackan eller pastan.
– Det är ett perfekt sätt att piffa upp rester. Några ärtskott på toppen får det mesta att se fräscht och gott ut.
