Det finns ingen hejd på suget efter att kika in hos andra människor. Instagram svämmar över av inredningskonton, tidningshyllorna är fyllda av glassiga magasin och på tv avlöser populära serier som "Vem bor här?", "Hemma hos arkitekten" och "Husdrömmar" varandra.
– För mig handlar det om ett intresse för fenomenet – inte om att inreda själv, säger Maria Perers.
Hon är designhistoriker med ett förflutet som intendent på Nordiska museet och Nationalmuseum. Just nu är hon i slutfasen av en avhandling om det ideala hemmet på 1950- och 1960-talen, samtidigt som hon är gästlärare på Konstfack.
Hon och hennes man bor i en villa från 1947 i Hökmossen söder om Stockholm. Där har det mesta sett likadant ut sedan den senaste renoveringen 1968.
– Det märks till exempel på planlösningen att det inte fanns tv när huset byggdes. I stället är den öppna spisen naturligt i centrum i vardagsrummet.
När man kliver över tröskeln möts man av furu såväl på väggar som i tak – i hallen, köket och sovrummet.
– Min man ärvde huset efter sin moster och morbror och vi har nästan inte rört någonting. Vissa brukar tycka att det liknar en bastu, säger Maria Perers och skrattar.
Men precis som med alla trender går allt i cykler. På möbelmässan i Älvsjö i februari var furu ett av de allra hetaste inredningsinslagen och lyftes fram som ett hållbart och närproducerat material.
– Kanske har det gått varvet runt nu? Vi märker att yngre människor som kommer hit tycker att det är mysigt.
Den generösa takhöjden och de många fönstren gör ändå att bostaden känns luftig. De ljust gröna väggarna i vardagsrummet, där den vitrappade öppna spisen dominerar, förstärker det intrycket.
Att ägna hemmet och dess inredning särskild omtanke började på allvar under 1800-talet. Med industrialismen växte en borgarklass fram som ville manifestera sina framgångar genom påkostade hem i historiska stilar.
– De som tillhörde den nya medelklassen hade för första gången råd att lägga pengar på inredning, och där kom kvinnorna in. Den borgliga kvinnan hade ingen roll i produktionen utan blev regissör för hemmet. Det var där hon fick uttrycka sin personlighet, säger Maria.
Kanske är det just det kreativa skapandet som är orsaken till att vi gillar att greja med våra hem, visa upp dem och titta på andras. Det tror i alla fall Emil Ibjer som driver antikvitets- och byggnadsvårdsbutiken Spiken i kistan hemma på gården i Lövestad på Österlen i Skåne. Han var med i förra säsongen av SVT-programmet "Vem bor här?", där fem främlingar besöker varandras hem och gissar vem som bor var.
– Det är väldigt inspirerande att se hur andra har det. Man får aha-upplevelser på praktiska lösningar och idéer på möbel- och färgkombinationer. Sedan handlar det om vanlig nyfikenhet också. Den ska man nog inte underskatta.
Emil Ibjer tror absolut att våra hem speglar oss som personer. Det är hans eget hem ett exempel på. Där syns hans passion för gamla saker tydligt. Varje rum är inrett i olika tidsepoker och det finns massor av föremål att titta på.
– Är du konstnärlig och bohemisk eller analytisk och strukturerad så syns det på inredningen. Jag lever som jag lär. Här finns bara gamla saker. Till och med kylen är från 1950-talet och jag har varken elvisp eller kaffemaskin, säger han.
Det hör ihop med hans värderingar. Han känner inget behov av att spara ett antal sekunder när han ska fixa vispgrädde, och vill leva klimatsmart genom att så långt det går använda de saker som redan finns i omlopp.
– Det går att leva fullt bekvämt utan en massa moderna prylar. Och så älskar jag ju verkligen gamla grejer också.
Även Maria Perers märker att hållbarhet präglar inredningen just nu.
– Det och sociala medier. Eftersom vi visar våra hem för andra ska de helst vara Instagramvänliga.
Vissa möbler har till och med blivit populära av just den anledningen. Hit hör sittpuffar.
– Puffar med piffiga plädar slog igenom tack vare att de ryms och ser bra ut i sociala medier-formatet.