Hundratals ljus, röda rosor, ett kinderägg, kort och en liten rosa nallebjörn ligger på platsen Susanne återvänt till flera gånger under de senaste två dygnen. Platsen där hennes 16-årige Carl miste livet på fredagskvällen.
– Det är fullt med folk här. Hela tiden, säger mamma Susanne över telefon på söndagskvällen.
Hon är hemma efter att ha besökt minnesplatsen igen, med sin man, Carls syster och fästman, sin mor, styvson och Carls pappa och hans sambo. Rösten är tjock. Uppriven.
– Det är jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. Jag saknar min son så mycket.
Senast hon såg honom var på torsdagen, då hela släkten samlats för ett födelsedagsfirande. När hon pratade med honom på fredagen, ett par timmar innan han träffade kompisgänget, var han taggad. Sportlovets skidplaner i Sälen hade just gått i hamn.
– Han var så jädra glad att jag lyckats fixa bil till nio personer, minns Susanne.
Men han kom aldrig dit. Flaggor hänger på halvstång och Carls gamla lagkamrater och vänner i Björklinge spelade med sorgeband på lördagen.
– Jag och pappan har förlorat en son, så jag vet inte om det är så lätt att gå vidare. Men vi måste finnas till för två andra som behöver oss, Carls syster och storebror. Jag vet att Carl hade sagt att ni klarar det här, ni fixar det här. Sen tror jag aldrig jag kommer att bli hel igen.
Rösten spricker.
– En så ung människa ska inte behöva… han hade hela livet framför sig.
Carl gick första året på gymnasiet, körde thaiboxning på fritiden och tänkte plocka upp innebandyn igen. Han drömde om att bli entreprenör, berättar modern med stolthet i rösten.
– Han var en underbar människa och glädjespridare. Han lämnar ett jävligt stort tomrum efter sig.
– Men han var inte rädd. Både jag och pappan har sagt flera gånger att ta det lugnt. Gå inte in i en fajt. Men det spelade ingen roll. Han ville inte se någon bli illa behandlad. Han ville verkligen inte det. Han står upp till 1000 procent för sina vänner.