Jag skulle, utan att skryta, säga att jag är hyfsat intelligent. Jag har ändå jobbat som journalist i 30 år, läst en och annan komplicerad beskrivning och plöjt några av de svåraste nobelpristagarna i litteratur, åtminstone till hälften.
Men likväl går jag bet när jag ska förklara det nuvarande betygssystemet.
Sonen har precis börjat gymnasiet. Dottern gick ut när elevernas prestationer fortfarande delades upp i G, VG och MVG. Själv fick jag betyg efter skalan 1-5. Hur mycket kan det skilja, kan man undra. En hel del vad det verkar.
På min tid mättes vi mot varandra, nu handlar det om att uppnå kunskapsmål. Så långt jättebra. Men läser man kriterierna för dessa mål för till exempel samhällskunskap i grundskolans åttondeklass blir man lätt febrig. Eleven ska kunna "analysera och kritiskt granska lokala, nationella och globala samhällsfrågor ur olika perspektiv." Det låter ju lagom flummigt och allmänt, tycker säkert en del. Andra förstår inte vad det betyder. Vad ska åttondeklassaren kunna egentligen? Betygssystemet har å andra sidan också fått kritik för att kunskapskraven är för detaljrikt formulerade.
Inte ens när jag läste statskunskap på universitetet lyckades jag helt med just den där analyserande biten. Visst, jag fattar ju att det som står i målbeskrivningen inte är riktat vare sig till mig eller sonen. Det är ju läraren som ska bedöma, men en liten djävul i mig kan inte låta bli att undra: fattar de själva vad som står där?
Att få en femma i till exempel svenska på min tid, var inte helt lätt i en klass med humanister där nästan alla hade författarambitioner. Där kunde läraren klämma ur sig: "de sju procent femmor jag har att dela ut är redan utdelade, men du klarar dig nog ändå ..." Sånt vill man inte höra, och den slags bedömning vill vi så klart inte ha tillbaka. Men dagens system känns å andra sidan för elitistiskt. Alla moment i betyget A måste vara uppfyllt för att få högsta betyg. Men missar man ett moment, på grund av otur, sjukdom eller tillfälligt hjärnsläpp får eleven slutbetyget B. Att få A i dagens skola är förbehållet essen och de med turen på sin sida. Och så kanske det ska vara? Sålla agnarna från vetet är kanske av nöden tvunget om man ska hitta bästa person för rätt högskoleutbildning? Eller mosar vi just nu en hel generation, som sönderstressad vacklar genom skoltiden?
Framför allt borde vi föräldrar tvingas gå en kurs i hur man ska begripa ett C i förhållande till VG eller ett E i förhållande till gamla tiders betyg 1,2 och 3. E är ju godkänt, alltså rätt okej. Men jag har mött flertalet föräldrar som tror att det är lika med underkänt.
Det måste vara begripligt annars riskerar vi ju att ytterligare driva på utvecklingen av sönderstressade elever på väg mot utslagning. Man ska kunna säga till sin mattesvaga dotter: "Bra att du har kämpat dig till ett D i matte. Det är helt okej, good enough."
Men debatten pågår fortfarande. Skolverket brottas med frågan. Kanske står vi där om fem år med ännu en skala. Förslag på femgradig sådan finns, med kvalitativa värderingar. Där skulle ett A bli värdeomdömet "Utmärkta kunskaper i ämnet" istället.
Hur det än blir: Det finns en poäng om det är begripligt och upplevs som någorlunda rättvist. Även av oss föräldrar.