Vad har vi hittills hört om Finlands nya statsminister, socialdemokraten Sanna Marin? Att hon är ung och kvinna. Det är visserligen det första ögat når. Men det är bra att hon själv föredrar att inte fokusera på det.
I dagarna har vi matats med rubriker i stil med: "Unga kvinnor på tunga ministerposter i Finland", "Unga kvinnor tar över finländsk politik", "Unga kvinnor dominerar finsk politik", "Rekordung finansminister - bara kvinnor i finska toppen".
Nog säger det något att så många kvinnor leder regeringar i Finland och i övriga Norden. Kvinnor är inte längre ett färgglatt undantag bland mörka kostymer i viktiga politiska sammanhang. Utvecklingen är ett tecken på att kvinnliga politiker inte möter samma hinder som tidigare. Målet måste vara att inte en enda person ska begränsas på grund av sitt kön, sin sexuella läggning eller sin hudfärg.
Men politik handlar om mer än yta. Politik borde knappt handla om yta alls. Därför är det glädjande att höra hur Finlands Sanna Marin själv ser på saken. I en artikel på svenska Yles sajt står det: "Då Marin får frågan om hur det känns att utses till posten som 34 år gammal svarar hon att hon aldrig tänkt på sin ålder eller sitt kön" (8/12). Hon vill hellre prata politik.
Visst kan ålder och kön ha betydelse i olika sammanhang; en äldre person har längre livserfarenhet och vi möter alla åsikter om hur kvinnor och män ska vara. Men att en finsk statsminister inte ständigt grubblar över sitt kön eller sin ålder är ett sundhetstecken. Som statsminister är det hennes åsikter, värderingar och förmåga att leda som är det centrala. Hon är bevisligen en erfaren och en duktig politiker.
Svenska politiker borde låta sig inspireras. Här har identitetspolitiken märkts tydligt i debatten på senare år.
Aftonbladets krönikör Linnéa Claeson skrev härom året en krönika som hon inledde med meningen "Jag vill ha en svart kvinna som statsminister". Ville Claeson ha Liberalernas Nyamko Sabuni eller Feministiskt initiativs tidigare partiledare Victoria Kawesa, undrade jag. Politiskt är det minst sagt en viss skillnad mellan de två politikerna. Idén att man skulle "representera" folk man delar ytliga egenskaper med leder fel. Särskilt i politiska sammanhang, eftersom ingen sådan grupp "håller ihop" åsiktsmässigt.
När S-MP regeringen tillträdde 2014 hävdade föreningen Rättviseförmedlingen att Miljöpartiets då nyblivne minister Mehmet Kaplan och andra som bröt "vithetsnormen" skulle få folk att känna sig representerade. Vi skulle rent av börja "drömma om att bli politiker" (Dagens Samhälle, 2/3 2015). Men varför skulle jag, som också är född i Turkiet, känna mig mer representerad av Kaplan än av till exempel Morgan Johansson? Det är som att Vänsterpartiets Ali Esbati på något mystiskt sätt skulle kunna representera Moderaternas Hanif Bali eller vice versa. Hudfärg och kön är tämligen irrelevant i sammanhanget.
Varför detta ständiga fokus på yta? I boken "Bakom garden" kritiserade den tidigare proffsboxaren Åsa Sandell svenska medier för att fixera sig vid att hon är kvinna. Sandell nämner att hennes tidigare manager, amerikanen George ("knappast en liberal eller intellektuell typ"), till slut läxar upp en svensk journalist: "Jisses, vad ni tjatar om att hon är kvinna".
Sanna Marin och de andra unga kvinnorna i den finska regeringen får förhoppningsvis vassare frågor och kommentarer framöver, än om hur de ser på sin ålder och på sitt kön.