Den politiska situationen i Ungern blev outhärdlig för Noémi Gonda och hennes man. För två år sedan lämnade de landet med sin ettåring.
– I Ungern finns mycket rasism och fördomar. Jag ville inte att mina barn skulle växa upp där, säger Noémi.
Hon berättar att de ungerska skolorna vill veta föräldrarnas religion och tycker inte att flickor ges samma förutsättningar som pojkar.
– Och barnen får läsa att invandring inte är bra för Ungern. De lär sig intolerans redan som små.
Noémi Gonda har, liksom Mirela Bercea från Rumänien, just avslutat dagens SFI-lektion när vi träffas på Kristallens Öppna förskola i Gottsunda. På den mjuka mattan roar sig Noémis ettåring Nandini och Mirelas Joan, åtta månader.
Det var för tio år sedan, efter att Mirela Berceas man en kort tid jobbat i Sverige, som han väckte idén om att flytta hit. Sju år senare gick flyttlasset med de två äldsta sönerna, då nio och ett år.
– Livet var väldigt stressigt i Rumänien, både för mig, barnen och min man. Jag jobbade tolvtimmarspass i en tidningsbutik, ofta på nätterna, berättar hon.
Tillvaron i Sverige gav större utrymme för familjelivet.
– Här arbetar min man bara fem dagar i veckan och kan vara med oss på helgen, säger Mirela, som ser fram emot att börja jobba när hon klarat av SFI:n.
Noémi Gonda upplever att man även i Ungern förväntas jobba kvällar och helger, medan det i Sverige tvärtom är norm att vara ledig med familjen. Men det var också arbetssituationen som forskare som tvingade henne att söka sig utomlands.
– Eftersom vår forskning innehöll kritik mot det politiska systemet uppstod en konflikt mellan universitetet och regeringen.
Till slut flyttade hela universitetet till Österrike. Noémi Gonda kunde inte längre hitta jobb i Ungern inom sitt forskningsfält.
– Vi funderade på Kanada, Holland eller Norge, något land med fred och tolerans och där människor från olika länder bor tillsammans.
När Noémi fick jobb på SLU i Uppsala avgjordes saken. Materiellt blev livet svårare efter flytten.
– Vi hade varken bostad eller bil. Nu bor vi på bottenvåningen hos en äldre kvinna med stort hus i Sunnersta. När barnen gråter på nätterna är det jobbigt att inte ha sitt eget, säger Noémi.
Hennes man, även han forskare, har hittills haft svårt att hitta mer än kortvariga jobb, vilket begränsar ekonomin. Familjen har till exempel inte längre råd att gå på restaurang. Att inte känna till samhällssystemet har också varit utmanande.
– Det kan vara svårt att förstå vart man ska ringa när barnet blir sjukt eller hur man gör för att välja skola. Alla mejl vi får är på svenska, vilket blir en stress när man inte kan språket.
Både Noémi och Mirela har stort fokus på att lära sig behärska svenskan. Det är SFI-undervisning tre dagar i veckan, men småbarnslivet försvårar inlärningen.
– Nandini springer runt på lektionerna och jag missar dem när något barn är sjukt, säger Noémi.
– Med Joan går det bra. Han leker medan jag studerar. Men det är svårt att få till läxorna hemma när man har familj, säger Mirela.
Äldste sonen Stefan är nu tolv och den som snabbast kommit in i den svenska tillvaron.
– Han är glad och avslappnad och vill inte flytta tillbaka till Rumänien. Där har barnen väldigt långa skoldagar, men här finns tid att leka, spela fotboll och vara ute.
Hon upplever att Sverige är mer öppet för olikheter.
– Barn med problem eller någon diagnos blir lätt utanför i Rumänien. Även i skolan ser man på aktiva barn som problem. Här tar man bättre hand om dem som inte är ”lagom”.
Besökarna på Öppna förskolan Kristallen i Gottsunda har skiftande bakgrund.
– Det är jättebra att barn från många länder leker tillsammans och får prova på olika slags mat och kulturer, säger Noémi.
Hon träffar ofta föräldrar från konfliktdrabbade områden som Syrien och Afghanistan.
– För dem har flytten till Sverige varit mycket svårare. Själv har jag ju gjort valet att komma hit.
Det både Noémi och Mirela saknar mest är familj och kompisar kvar i hemländerna. Men ingen av dem ångrar flytten till Sverige.
– Även om vi behöver jobba för mer tolerans här också, är det mycket bättre än i Ungern. Mitt land får inte bli modell för Sverige, säger hon.
Nandini blir stående på golvet med koncentrationen vänd inåt. För mamma Noémi ett tecken på stundande blöjbyte och det är lunchdags för barnen.
– Hejdå, säger Joan, klart och tydligt trots tandlöshet, tvåspråkighet och endast åtta månader på nacken.