Här på EP:s insändarsida har jag kritiserats för att jag i alltför hög grad kritiserar andra och istället borde ta itu med mina egna problem, vad som nu menas med det.
Men okej – jag bättrar mig och börjar med en solskenshistoria. Platsen är polisstationen i Bålsta.
Den 3 augusti hade EP ett reportage med rubriken ”Högt tryck för pass på polisstationen i Bålsta”.
Artikeln handlade om morgonköerna tisdagar och torsdagar. Folk till och med campar framför dörren till polisstationen för att komma först i morgonrusningen 9.00, innan det strax därefter blir fullsatt med lapp på luckan. Jag har alltså sett det med egna ögon. Helknäppt!
Merparten av köfolket lär vara stockholmare. På huvudstadens polisstationer finns tydligen inget drop-in. Bålsta är första möjligheten för de syndare, som borde ha kollat giltigheten på sitt pass betydligt tidigare än dagar före semesterresan.
Jag hade ett helt annat ärende denna tisdagsmorgon än att ansöka om pass. Mitt vanligen glada humör gick ner mot nollpunkten när jag såg alla människor med kölappar.
Döm om min förvåning när en mycket vänlig polis lotsade mig förbi kön och direkt tog tag i mitt ärende.
Faktum är att jag frågade hur personalen kunde vara så servicemedveten och positivt inställd i ett kaos som detta, dessutom i en alldeles för liten lokal med tvivelaktig luftväxling.
”Vi gör bara vårt jobb, och vi gör det så gott vi kan”, sa polisdamen med ett leende.
Var får man tag i sådan personal i tider som dessa? Högsta ledningen borde åtminstone ge Bålstapoliserna en extra tårtbit till kaffet.
Nu över till en annan verklighet.
En onsdagseftermiddag på väg 263 tre kilometer före och en kilometer efter Varpsund. Jag kör bil nummer åtta i en kö på 16 fordon, varav två husbilar och en linjebuss.
Längst fram en Epatraktor. Den röda triangeln på bakluckan lyste med ett hånfullt grin i solen.
Föraren åkte nämligen förbi varje möjlighet, och de var många, att släppa förbi den alltmer växande kön – där det förekom rent ut sagt dumdristiga omkörningar.
Men Epatraktorn bara dundrade på. I sina 30 km/timmen. Efter Varpsund tog Epatraktorn höger mot Övergran, alltså riktning Enköping. Själv styrde jag med lättnad i själen mot Bålsta – bara för att hamna bakom en bil som pendlade i hastighet mellan 40 och 80, och behövde drygt sin egen väghalva i sidled.
Ingen triangel som Epatraktorns på bakvagnen.
Istället lyste en annan skylt i solen: Övningskörning.