Det är fredag kväll. Barnen tittar på TV och äter stora mängder popcorn. Stressen efter veckans lämningar, hämtningar, ”Jag ORKAR inte gå!” och bortglömda bruna bananer i skolväskor pulserar i tinningarna. Jag sätter mig på sängen och blundar i ett försök till snabbmeditation. Det ska ju vara lösningen på det mesta sägs det. "Stilla sinnet och hör din inre röst" och allt det där. Spännande att höra vad min inre röst skulle säga om den oväntat fick en syl i vädret. Värt ett försök.
Jag andas in genom näsan och...
"Mammaaa!"
... ut genom...
"…jag får inte låna hans..."
...munnen…
"MAMMAAA! Han sa att jag är…”
Min inre röst har haft ordet i exakt fem sekunder och är redan avbruten. Jag reser mig och går ut i vardagsrummet där en popcornstrid just avslutats. Att höra den där inre rösten nu verkar lika troligt som att vinna ett maraton springandes baklänges med bundna fötter. Men man måste väl kunna finna vardagligt lugn på andra sätt än genom meditation? Genom att vara här och nu med barnen och lyssna på deras gulliga små röster istället för på min egen inre? Jag sätter mig mellan barnen i soffan. Det krasar av popcorn under mina lår.
”Vad tycker ni att vi ska göra i helgen?” frågar jag med mjuk röst.
”Tyst, vi kollar på Träd Fu Tom nu”, fräser sexåringen.
För en sekund funderar jag på att gå tillbaka till sängen och återuppta meditationsförsöket. Men jag blir kvar i soffan och tänker att folk som mediterar nog:
A. Inte har ganska små barn.
B. Har ganska små barn men också ett ljudisolerat skyddsrum att stänga in sig i. Alternativt fri tillgång till öde ö.