Just nu står EU:s återhämtningsfond efter Covid-19 högst upp på EU:s agenda. EU står inför svåra beslut som kommer påverka unionen under lång tid framöver. Den roll som Sverige tar i att forma dessa beslut i dag kommer också att definiera Sveriges roll inom i det europeiska samarbetet imorgon. För Liberalerna är det självklart att vi bör ta en aktiv roll som deltar helhjärtat och solidariskt, för det som är bra för Europa är bra för Sverige.
Europas planer för ekonomisk återhämtning efter Covid-19 jämförs ibland med Marshallplanen, det vill säga stödet från USA för att återuppbygga ett Europa i spillror efter andra världskriget. Att Europa likt år 1945 nu behöver investera sig ur krisen. Marshallplanen var dock mer än en rent solidarisk handling. Det var centralt i att bygga den transatlantiska länken, för utan ett ekonomiskt starkt Europa - vem skulle USA handla med?
Den amerikanske utrikesministern George Marshall förstod nämligen att ett fredligt, demokratiskt och rikt Europa låg i USA:s egenintresse. Främst ekonomiskt, men även strategiskt, som en politisk buffertzon mot Sovjet och de länder som hamnat under Moskvas kontroll. Marshallplanen syftade visserligen till att återuppbygga infrastruktur, men också till att upprätthålla liberala värden, som marknadsekonomi och demokrati.
Marshallplanen var avgörande för att Europa kunde resa sig efter kriget, men också för att möjliggöra USA:s egna ekonomiska boom på 1950-talet. Det borde Sverige ha i åtanke under förhandlingarna om återhämtningsfond och långtidsbudget. Att solidaritet och egenintresse inte utesluter varandra har även betydelse för de svåra beslut EU står inför i dag.
Det är djupt olyckligt att just de länder i Europa som drabbats hårt av Covid-19 också är de som under lång tid haft för höga statsskulder. Det försämrar deras möjligheter till snabb återhämtning. Visst kan det på kort sikt kännas avigt att Sverige som har lång historia av en ansvarsfull finanspolitik ska betala till länder som inte har det. Men det får inte hindra oss från att göra det som är bäst på lång sikt. För stannar Europa, stannar Sverige.
Hälften av svensk export och två tredjedelar av vår import går till EU. Omkring 700 000 jobb i Sverige är direkt beroende av EU:s inre marknad. Dessa jobb stöttar i sin tur givetvis många fler arbetstillfällen. En relativt snabb återhämtning, utan bestående hög arbetslöshet till följd av stora konkurser på kontinenten, är avgörande även för Sveriges återhämtning. Vi ser det tydligt redan i dag - trots att vi inte stängt ner samhället på samma sätt som övriga Europa, går vår ekonomi ändå på knäna. Hur kan Sverige i detta läge slå sig för bröstet som snålast i Europa? Det är lika oansvarigt som ostrategiskt.
Det vi beslutar i dag får stora konsekvenser för EU imorgon. Och det vägval Sverige tar i dessa förhandlingar får konsekvenser för hur andra medlemsländer uppfattar oss framöver. När USA satsade på Europa efter andra världskriget uppnådde man två saker. Dels en marknad att sälja sina varor på, dels en politisk allians med Europa på vilken man har format globala frågor alltsedan. I en mindre skala bör Sverige dra lärdomar av detta i de pågående förhandlingarna.
Den som vill Sveriges bästa vet att solidaritet med Europa ytterst ligger i Sveriges egenintresse. Inte bara ekonomiskt, utan även politiskt. Men det förutsätter givetvis att man också har en idé om vad vi vill med det Europeiska projektet. En sådan idé tycks Sveriges regering fortfarande sakna.