Debatt: Vänstern behöver göra upp med gamla sanningar

I dagarna har vi möjligtvis fått en trailer till en ny säsong med fyra ramkrav från V med mest ett helande av V-anhängarnas försmädlighet? Säsong 2 riskerar med detta att bli en trött och konservativ vänsterpolitik utan progressiva visioner och med klimatet som insats.

En progressiv drivkraft i tiden måste våga ifrågasätta arbets- och konsumtionskulturen, inte som man nu senast gjorde, diskutera vem som ska driva den. Samhällets tvåtaktsmotor jobba och handla, släpper ut psykiskt skadliga avgaser och bidrar till det mänskliga klimathotet. Man måste våga ifrågasätta den ekonomiska tillväxten som driver det miljömässiga klimathotet. Man måste våga sig på ett systemskifte, inte enbart ett vänsterskifte. Det räcker inte med att peka på och analysera det brun-blåa hotet eller trycka på rätt identitetsfrågor. Förkärleken för analys av nyliberalism måste ersättas av nya alternativ. Ge upp halvdana försök att återuppväcka den gamla favoritbilden av klasskampen. Det finns hur många klasskamper som helst idag, häng med.

Där SD vågar visa ilska och engagemang läser vänstern istället politiska medborgarperspektiv som populism och fascism. De får sällskap av DN som kallar politikers hörsamhet för medborgares upplevelser av vardagen för verklighetspopulism. Någon som undrar över politikerförakt? Dadgostars i opinionen så framgångsrika insats kring hyresmarknaden visade vilken hunger det finns efter ett rakryggat engagemang.

Men är jag då inte helt fel ute just nu när S tycks vända vänsterut med interna krav på ett batteri av nya skatter för de rika och Dadgostars budgetkrav på regeringen?

Där jag politiskt verkar, i den europeiska demokratirörelsen DiEM25 står ordet Demos = medborgare i fokus. Här prioriteras medborgardemokrati, medborgarlöner och radikala gröna helhetslösningar. Här finns skarpa regler för att förhindra manlig dominans i organisationen och här är inte höjda skatter den enda gamla vänsterlösningen. Här lever känslan av gemenskap över nationsgränser och insikten av ett behov av internationalism, inte globalism eller nationalism.

Jag fick nyligen en artikel om kritik mot riksdagsmobbing bortmodererad. Jag yrkade på parlamentariker som vågar säga nej i sakfrågor istället för samtalsförbud. Jag fick veta att inkludering skulle kunna tolkas som högerretorik. Och det är så att SD och de konservativa mutar in allt fler medmänskliga områden. Vilka står på tur? Fred, frihet, integritet, omsorg, solidaritet… ? Vänstern låter sig kläs av, plagg för plagg som en Kejsare utan kläder och grinar oförstående i vänstermedia om varför det kunde bli så här.

Sossar och vänstern syns som djungelns sjungande kolibrier på julafton när Kalle ska fota dem, de kliver in i den kamouflerande bakgrunden och blir ett med den politiska och ekonomiska koncensus som ingen vill ta på, som inga media törs diskutera eller politiker vill formulera och sålunda görs omöjlig att reformera. Så jag undrar igen, när kommer en säsong 2 med krav på systemskifte och aktörer med attityd? Vi är många som väntar på att politiken ska sluta vara ett blankt papper, en konturlös dimma med politiker som leker politik och låtsasdiskuteras i tv-debatter och människor som ser på för att de någonstans respekterar demokratin ett tag till och vill tro. I Nordamerika självantänder städer på grund av klimatproblemen, det svenska rekordet i arbetstimmar per vecka, fyrtio, har stått sig i mer än 50 år, spädbarn ska in på dagisanstalt och skolbarn fostras fortfarande till att bli potentiella professorer istället för att livscoachas till hela människor. Företag samlar pengar på hög, leker banker och håller börsindex på högsta avkastningsnivå och de anställdas delaktighet utanför.

Fler misstroenden och politisk spänst behövs.