En frihetskämpe är det som har lämnat oss. Ständigt så kunnig att han kunde övertyga, ständigt så insatt att han kunde argumentera, ständigt så påläst att han kunde värna frihetens ideal. Och alltid skarp mot det öppna samhällets fiender. En försynt och alltid lika vänlig person som genom sin bildning och kunskap var en effektiv krigare mot mörkrets krafter. Han var en av dem som kunde visa att pennan är ett vapen överlägset både svärdet och geväret.
Alltid lika vänlig, bara ibland lite omedvetet stram och sträng när han tyckte att någon inte hade ordning på argument eller fakta. För min del var det en underbar känsla när jag i en riksdagsdebatt, angripen av socialdemokrater på grund av kraven på ett fritt Baltikum, plötsligt fann en trygg frände och allierad vid min sida. Lite grann kändes det som i sagornas stunder när de goda samlas för att stå upp för det rätta.
I slutet av 1980-talet ansågs det nämligen som extremt att kräva frihet för Östeuropas folk. Men vi stod där och vi tog debatten. Det blev starten på ett skifte i den svenska politiken för de baltiska folkens frihet. Från att Sverige varit ett land som tigit och tittat bort från de ockuperade och förtryckta baltiska folken kom vårt land att göra upp med tystnadens historia och blev ett grannland i dess rätta bemärkelse.
Håkan hade tidigt varit en av de ledande svenska intellektuella som i Sverige skapade ett stöd för Solidarnos i Polen och hade en djup kunskap om vad som skedde i alla de olika länder i östra Europa där frihet nu hade blivit till ett verkligt hopp. Det gällde inte minst Belarus där historien i dag än en gång står och balanserar.
När vi skulle starta Måndagsrörelsen till stöd för balterna var det naturligt att ta initiativet tillsammans med Håkan. Så blev det så att Håkan Holmberg och jag blev de två politiskt förankrade och Andres Küng och Peter Luksep de två mer baltiskt förankrade vännerna i den kvartett som under 79 möten samlade så många människor på Norrmalmstorg i Stockholm och över hela Sverige.
Vi blev till slut erfarna regissörer av teatergruppers framträdanden, körers sång, orkestrars musik, poeters uppläsningar och appeller från svenska, danska, norska, isländska, finska, amerikanska politiker, och många fler, liksom framträdanden av frihetskämpar från alla de baltiska länderna. På Norrmalmstorg talade åtminstone två blivande presidenter och en blivande premiärminister men jag kan missa ytterligare någon. Håkan hade däremot vetat och kommit ihåg, inte bara det utan också andra långt viktigare saker. Så var det alltid. Han visste och förstod det som var viktigt.
För oss var det ingen politisk kampanj utan fria medborgares manifestation till stöd för att även våra grannar i Estland, Lettland och Litauen skulle bli fria medborgare. Gång efter gång stod Håkan där, tillsammans med Peter, Andres och mig. Det gör mig så ledsen att han nu liksom Andres och Peter alltför tidigt lämnat oss.
Håkan hade en kvalitet som var oumbärlig, han visste inte bara vad som var rätt utan han visste också vad som krävs för att ha rätt. I en tid då mörka krafter åter samlas kring vårt eget Fylkes gränser behövs sådana som han för att blåsa i trumpeterna och samlas med varandra. För att makten aldrig ska stå ovan rätten utan rätten alltid ovan makten. Till försvar för det öppna samhället mot dess fiender. Så som Håkan gjorde genom livet. Med den inspirationen måste minnet av honom leva vidare.