Lärarutbildningen i verkligheten

Staten har som finansiär rätt avgöra verksamhetens utformning och gör det genom examensordningen, skriver Göran Linde.

Sverige 23 februari 2021 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi läser allt som oftast kritik mot lärarutbildningen men den verklighetsbild som förmedlas är sällan grundad och ofta helt anekdotisk men mycket spridd och med hög acceptans som verklighetsbild. Ibland kan man få intryck av att det är lätt att plocka popularitetspoäng genom att angripa lärarutbildning utan att vara så insatt i det verkliga innehållet. Bland annat har en större tidning publicerat en krönika där det påstås att det inte ingår kognitionspsykologi och att tiden ägnas åt värdegrundsprat. Det finns också rykten om att ämnesinnehållet fått stå tillbaka för annat av normativ karaktär.

I 1988 års reform höjdes kraven i ämnesutbildning till C-nivå för gymnasielärare. Även för lärare för lägre åldrar krävs universitetspoäng i ämne. Många har inte klart för sig att bulken i utbildningen är ämnesstudier vid universitetsinstitutioner och den pedagogiska utbildningen är tre terminer mot sex till nio i ämnen. 

Den pedagogiska utbildningen består av tre block. De är pedagogisk psykologi, utbildning och samhälle samt didaktik. Delar av den pedagogiska utbildningen är verksamhetsförlagd så att studenten får pröva på att undervisa och också studera och analysera pedagogiska frågor i skolmiljö.

2001 års reform gällde i hög grad förhållandet mellan staten och den akademiska friheten. Statens roll blev att utfärda en examensordning som i övergripande ordalag anger kunskapsmål och det finns 18 sådana mål. Staten kan också föreskriva krav för ämnesbehörighet och via Universitetskanslersämbetet göra kvalitetsutvädringar som också kan innebära sanktioner och rådgivning. Reformen innebar en förstärkning av den akademiska friheten som i andra universitetsutbildningar. Institutionsstyrelserna ansvarar för kursplaner och litteraturlistor utan ytterligare statligt petande.

2011 genomfördes en ny reform men den var i stort sett kosmetisk och retorisk och medförde inga märkbara förändringar i det verkliga genomrörandet och bibehöll 2001 års principer om den akademiska friheten.

Staten har som finansiär för verksamheten en rätt avgöra vad den vill finansiera och gör det genom examensordningenHur man ska nå de målen blir sedan lärosätenas sak att avgöra i sin kursutveckling och litteraturlistor. Detta är en optimal balans mellan statens legitima rätt till inflytande och den akademiska friheten där staten backar för lärosätenas autonomi efter att ha angivit yttre ramar 

Göran Linde, professor emeritus i pedagogik, Lärarhögskolan i Stockholm

Ämnen du kan följa
Läs mer!
Priser & utmärkelser

Universitetsmedarbetare får medalj

Sigtuna

Sigtuna inför ny modell – vill stötta fler elever

Uppsala

Tunisiska Miriam lär sig bandy - i universitetsprojekt

Uppsala

Skolplaner i skarpt läge – eleverna kvar i moduler

Insändare

Insändare: Det finns vegetariskt för alla

Visa fler