Som lagkapten höjer Mika Kohonen bucklan när Storvreta 2010 tog klubbens första SM-guld i Globen.
Världens bäste innebandyspelare genom tiderna har gjort sin sista match. Det var över ett år sedan den spelades och slutade med att han drog av hälsenan i en match i finska ligan. Fram till relativt nyligen har han pratat om att han vill tillbaka till planen och sett framför sig ytterligare ett VM, hemma i Finland. Så blir det inte. Storvretas assisterande tränare får finna sig i att det är tränare enbart han är nu. För nu har Mika Kohonen, 43 år, tagit det slutgiltiga beslutet att lägga klubban på hyllan. Kroppen säger helt enkelt ifrån för mycket.
När tog du beslutet, och varför?
– För några veckor sedan. Två eller tre. Allting var bestämt sen i somras, att jag hoppade med som andretränare i Storvreta och att spelrättigheterna flyttas hit ifall vi skulle få skador och ett akut behov. Och att min kropp funkar. Världens bästa gratisförsäkring. Jag skulle inte göra borta mig i playoffs om kroppen funkar och svarar på träning och om jag har orken.
Han har inte den orken.
– Det har varit lite som tidigare år att det varit en konstig känsla i kroppen, jag har vetat att det funnits mer bensin i tanken och att jag inte varit färdig. Men nu för några veckor sedan kom jag till ett beslut. Kroppen är färdig. Den svarar inte som jag vill. Det skulle krävas att träna två tre gånger dagligen. Jag har inte fajten i kroppen.
Kroppen ja. Den har inte varit på Mikas sida på länge. 2007 skadade han ena knäet och det har mer eller mindre stört honom sedan dess. Han funderar på om och när han behöver operera in en konstled. Sedan har diskproblem i ryggen tillkommit. Och så drog han ju av hälsenan i december 2019.
– När det blir så många grejer och borden och måsten och rehab och att jag skulle vilja träna de där två gångerna per dag … timmarna börjar ta slut. Och när man inte får någon belöning för det hårda jobbet blir det tröttsamt. Det är pissigt och sorgligt men tyvärr det enda beslutet. Så mycket är jag skyldig mig själv.
– Det bara slog mig slutligen för några veckor sedan. Jag grät i två timmar. Sen ringde jag de nära och kära i Finland till att börja med.
Vad bestod gråten av?
– För mig är det här sorgligt. Det är klart att jag hade velat spela och aldrig haft ont. Jag hade velat spela mycket längre till.
Hur känns det nu när du har tagit beslutet?
– Det är tungt. Jag har inte landet helt och hållet. Hoppas när allt nu kommer ut att läkningsprocessen kan börja. Det är det jag hoppas. Att jag ska kunna andas lite lugnare och att lite börda försvinner från axlarna. De sista åren har kostat.
Trots att han pratar om en sorg låter han stadig och klar på rösten. Han lär får prata mer om sitt beslut den närmaste tiden nu när det kommer ut.