Ann Hagéus beskriver det som att hon hade tre val efter den där dagen för 15 år sedan: Ta livet av sig, ge upp och gå igenom resten av livet som en zombie – eller aktivt försöka göra det bästa möjliga av situationen.
– Jag gjorde tidigt valet att fortsätta leva. När det kommer till det världsliga livet mår jag och familjen bra i dag. Vi försöker leva i nuet. Men den oändliga sorgen finns fortfarande kvar och ibland trillar man ner i det hålet igen.
Året var 2003 då Ann Hagéus flyttade, tillsammans med sin dåvarande make och deras tre barn, från Grillby utanför Enköping till Singapore. Ett år senare reste de till Khao Lak i Thailand för att fira jul. Gösta var nio år gammal. När jättevågen svepte in över stranden på annandagen tog den honom med sig. Nästa gång familjen fick vara nära honom var på Ärna flygplats fyra månader senare. Då låg Gösta i en kista insvept i en svensk flagga.
Under åren efter katastrofen berättar Ann Hagéus att hon var väldigt driven. Hon körde på hårt. Bland annat skrev hon boken "Att leva på ändå" som handlar om tragedin.
– Det är ganska jobbigt och mastigt att skriva en bok. Jag vet inte hur fanken jag fixade det. Jag var ganska manisk de första åren. Det var väl ett sätt att överleva.
Något som varit till hjälp i sorgearbetet är kontakten med andra familjer som drabbats av tsunamin. Ann Hagéus har bland annat träffat dem under minnesceremonin som hölls på stranden i Khao Lak tio år efter tsunamin.
– Det är fint att träffa dem eftersom vi delar en så fruktansvärd händelse. Även om vi inte känner varandra är det som att vi är vänner på djupet.
Trots att hon på många sätt lever ett bra liv är det ändå en ständigt minerad mark att gå på. När hon träffar nya människor behöver hon exempelvis alltid reflektera över vad hon ska berätta.
– Folk kan ju fråga hur många barn jag har och hur gamla de är. Då behöver jag tänka efter hur jag ska svara. Om jag berättar riskerar jag att de reagerar helt fel. Det finns många ömma punkter att parera och förhålla sig till. Det är ett fruktansvärt ärr som man bär med sig för livet.
Femtonårsdagen för katastrofen kommer familjen inte att uppmärksamma. Men den här tiden på året är ändå en ständig påminnelse om det som hände.
– Hela julen påminner ju om det. Det blir väldigt märkligt faktiskt. Men vi försöker göra det bästa möjliga av situationen, säger Ann Hagéus.