Den slutsatsen drar arkeologen och doktoranden Andreas Hennius vid Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, i en studie som publiceras i vetenskapstidskriften Antiquity.
– Det gick åt stora mängder tjära för att täta och impregnera träet i vikingaskeppens skrov och båtarnas yllesegel. Man kan faktiskt säga att det vi kallar för vikingatiden med dess sjöfartskultur hade varit svår att uppnå utan utvecklingen av ny teknik för storskalig, industriell produktion av tjära för att möta detta behov, säger han.
Att vikingarna använde tjära till att impregnera, täta och underhålla vikingaskeppens träskrov och göra deras yllesegel vind- och vattentäta är väl känt från analyser av arkeologiska fynd av båtrester och bevarade segelfragment.
Enligt en nyligen gjord beräkning gick det åt omkring 500 liter tjära för att impregnera träet och täta skrovet under bygget av ett enda medelstort vikingaskepp. Dessutom måste skeppen fortlöpande underhållas med ny tjära, något som till exempel fynd av anläggningar för tjärframställning längs ryska floder som vikingarna trafikerade vittnar om.
– Även om tjära också användes till annat, till exempel för att impregnera trästolpar så att de inte skulle ruttna, måste bygge och underhåll av skeppen ha varit det helt dominerande användningsområdet under viktingatiden. Med tanke på att en vikingaflotta kunde bestå av dussintals, kanske till och med flera hundra båtar måste det ha gått åt väldigt, väldigt mycket tjära, säger Andreas Hennius.
Hur och var all denna tjära framställdes var länge en gåta, om än inte särskilt beforskad. Den fick en lösning mest av en slump under de omfattande arkeologiska utgrävningarna inför motorvägsbygget norr om Uppsala i början av 2 000-talet.
Bland uppsjön av fynd påträffade arkeologerna på ett flertal platser en slags trattformiga gropar, ungefär en meter breda upptill och lika djupa, som innehöll rester av sot och förkolnat trä, ibland också björknäver.
Först hade arkeologerna ingen aning om vad de kunde ha använts till, den sortens gropar hade aldrig tidigare beskrivit i Sverige.
– Efter en hel del sökande visade det sig dock att sådana gropar under århundraden använts i Centraleuropa för att framställa tjära. I den övre delen av gropen upphettades trävirke till höga temperaturer utan nämnvärd tillgång till syre, varpå tjärämnena i träet droppade ner i ett uppsamlingskärl i bottnen av gropen, berättar Andreas Hennius.
En gåtas lösning väcker ofta nya frågor. Så var det också när utgrävningarna längs den nya E4-dragningen arbetade sig norrut och, i nivå med Vendel, började hitta samma sorts trattformiga gropar, men åtskilligt större än de närmare Uppsala.
– Analyser av jordprover bekräftade att även dessa gropar använts för att framställa tjära, fastän i mångdubbelt större mängder än i tjärgroparna närmare Uppsala eller de som använts i Centraleuropa. Vid en enskild bränning kan en mindre tjärgrop ha givit omkring 15 litet tjära. En stor tjärgrop, som i de norduppländska skogarna, kunde under en sådan produktionscykel ha tillverkat uppemot 300 liter tjära, säger Andreas Hennius.
Inte bara storleken och produktionskapaciteten skilde de båda sorternas tjärgropar från varandra, utan också åldern och placeringen.
Med kol 14-metoden daterades de flesta små tjärgropar till mellan 100- och 400-talet och de stora tjärgroparna till från slutet av 600-talet och några hundra år framåt. Och medan de små tjärgroparna låg i direkt anslutning till samtida boplatser fanns de stora ute i skogen, som mest nära en mil från någon gård.
– Det talar för att små tjärgropar användes för att täcka det egna hushållets behov, medan de större anlades för industriell produktion för andra behov än gårdens. Det är svårt att se någon annan förklaring till varför denna storskaliga produktion uppstod precis vid övergången till vikingatid än att den var ett svar på det växande behovet av tjära till vikingaskeppen, säger Andreas Hennius.
Flera frågor återstår att besvara om den storskaliga vikingatida tjärproduktionen i Norduppland – och även på flera andra platser där liknande gropar upptäckts under senare år.
– Den måste ha krävt helt nya sätt att förvalta och avverka skogen, organisera arbetet och transporterna den utvunna tjäran i olika nätverk till ibland långt ut i Europa, men om hur detta i detalj gick till är frågor för framtida forskning, säger Anders Hennius.
Fotnot: Den vetenskapliga artikeln i Antiquity kan läsas här.