"Jobbet passar mig bra. Det är roligt att sota och man lär känna mycket folk", säger sotaren Per Gustafsson från Älvkarleby kommun.
Per Gustafssons arbetsplats den här dagen är ett gammalt hus från 1886. En gång i tiden var det en gammal bostad för en hög tjänsteman inom järnvägen, en baninspektör. Huset låg intill dåtidens järnväg i Marma.
Sotaren vinkar glatt till husägaren när han kommer med sin tjänstebil, en minivan, med alla hans redskap.
Husägaren vinkar tillbaka och säger till oss:
– Han är alltid så glad när han kommer. Han är så trevlig.
Per Gustafsson kliver ur bilen. Han har på sig sin uniform med ett heraldiskt vapen på sitt bälte. Sotarna har nämligen rätt att bära officersbältesspänne av 1802 års modell. Tillståndet gavs av drottning Kristina. Inte många har ett sådant bälte.
Med lod och viska klättrar han lätt som en katt upp på taket. Skorstenen han ska sota är också från 1886, den är livsnerven i byggnaden och den fungerar fortfarande. Han sotar just denna skorsten två gånger om året.
Det finns mellan 1 000 och 1 500 sotare i hela Sverige. Per Gustafsson, som jobbar i en koncern, är den enda som är stationerad i Älvkarleby kommun. Han sotar rökkanaler och eldstäder september till april. Under uppehållet fläktar han ventilationer i hyreshus och villor.
Skorsten för dagen: på ett hus från 1886. En gång i tiden var det en gammal bostad för en hög tjänsteman inom järnvägen, en baninspektör. Huset låg intill dåtidens järnväg i Marma.
– Jag sotar 15 rökkanaler per dag under säsongen, vilket är en minskning. Förr jobbade vi med många äldre hus med oljeeldade pannor, som idag bytts ut till fjärrvärme, bergvärme och luft-vattenvärmepumpar. Men braskaminer har ökat, sådana sotar vi, säger Per Gustafsson.
Oljeeldning i panna var populärast under 1950–60-talen när oljan var billig. Men så kom oljekrisen på 1970-talet. Man började leta efter andra alternativa energikällor. Och 2005 tog regeringen fram lösningar för att Sverige ska minska sitt oljeberoende.
Pandemin har också påverkat sotningsbranschen, men bara periodvis.
– Vi har fått skjuta på vissa typer av jobb. Vi fick permittera fem anställda i företaget i fjol. De jobbade två dagar i veckan under ett par månader. Men nu är det som vanligt.
Bältesspännet hos svenska sotare. Ett heraldiskt vapen: de tre kronorna i guld mot en rund botten samt två lejon som sköldhållare.
51-årige Per Gustafsson älskar sitt jobb.
– Jobbet passar mig bra. Det är roligt att sota och man lär känna mycket folk.
Hur hamnade du i branschen?
– Det var en slump, jag bara halkade in på ett bananskal. Men man måste ha gymnasiekompetens i matte och svenska, och B-körkort. Sedan måste man börja som lärling. Idag är det skolan i Rosersberg som utbildar sotarna.
I 31 år har Älvkarlebybon Per Gustafsson klättrat upp på taken på alla hus med skorsten i Älvkarleby kommun.