Marco Matejic köpte stället för en miljon kronor år 2000.
Huset byggdes 1893 av Älvkarleby landskommun. Syftet var att de fattiga skulle få mat och hem på Älvgården, ett fattighus på drygt 1 500 kvadratmeter i tre plan. Huset har höga tak och fyra öppna spisar. Hela byggnaden är gjord av timmer – för att det skulle kunna stå i flera hundra år.
– Kommunen tog hand om de fattiga. Kommunen hade ju då mycket pengar och skogar och hade råd. Sverige var tidiga med sin sociala syn på människor och tog hand om de fattiga. Det är inte många länder som gör så, inte ens USA, säger Marco Matejic, 62.
Marco sitter i ett sällskapsrum med öppen spis och bjuder UNT på en fika som han själv bakat i sin karamellfabrik.
Han har bott på Älvgården i 22 år. Utmärkande för området enligt honom är närheten till sandstränderna i Långsand, Älvkarleby fiskecamping, och även centrala platser som Skutskär och Furuvik, och storstaden Gävle.
Marco köpte stället för en miljon kronor år 2000 – då vanliga hus i kommunen kostade mellan 150 000 och nästan en halv miljon kronor.
– Alla ville ha en vanlig villa och såg detta som ett för stort projekt. Men jag behövde garagen och den stora hallen på 600 kvadratmeter för mitt företag, för att slippa alla hyror.
Han hyrde nämligen lokaler för sin karamellfabrik i Gävle. Vid flyttlasset fick han även ett garage, som ligger bakom själva fattighuset.
– Så det blev mycket billigare att bo här.
Med "vi" menar han sina fyra egna barn, två bonusbarn och före detta frun.
– Alla får lägenheter i det här huset. Huset har ju 32 stora rum.
Alla får lägenheter i det här huset. Huset har 32 stora rum.
Tidigare var huset målat i rött och vitt, ett typiskt svenskt hus, menar han. Men en tidigare ägare som drev en möbelverkstad målade om fasaden till gult.
Invändigt har Marco renoverat huset för att anpassa till just firman och familjens behov.
Godisdirektören Marco Matejic äger Augusta Janssons karamellfabrik, en av Sveriges äldsta godistillverkare.
När huset var ett fattighus 1893–1920 tog en familj ansvar över Älvgården. Reglerna var då strikta, och det fanns en separat herr- och damavdelning. Endast i matsalen fick alla umgås tillsammans. I huset fanns en kött- och mjölkkammare, och på tomten fanns ko- och grisstall, hönshus och till och med en likbod.
Men efter endast 30 år som fattighus förvandlades det till ett ålderdomshem.
– Alla fattighus i Sverige försvann, för det var lågstatus. Ingen vill bli kallad för "fattig", säger Marco.