Stora Enso som fått många finnar att flyttat hit för jobb.
– Pappersbruket är både fult och majestätiskt på en och samma gång. Redan när jag flyttade hit för tretton år sedan visste jag att det var något jag ville skriva om, säger Milka Hakkarainen, 37, som nyligen debuterat med deckaren Ei verta rantaa rakkaampaa.
Mellan 1950 och 1975 flyttade ungefär 800 finnar till Skutskär. Under de kommande decennierna följde fler efter och orten är numera rik på dubbla nationaliteter. 1998 slogs Stora Kopparberg AB ihop med det finska företaget Enso Oyj.
– Det är så vackert här. Själva miljön blir också en huvudkaraktär i storyn. För mig är det viktigt att miljön beskrivs på ett fint sätt. Det är lätt att skriva om Skutskär eftersom jag trivs med att bo här.
Men bokens två huvudkaraktärer, Jani och Rosa, hatar Skutskär. Polisen Janis morbror dör och han reser motvilligt tillbaka till den lilla tätorten som, för honom, endast förknippas med jobbiga barndomsminnen. Rosa hamnar i Skutskär efter att hon fått sparken från sitt jobb som reporter. Hon ser det som ett straff att behöva flytta till Sverige. När Janis mormor försvinner och han tar upp sökandet efter henne börjar också ortens hemligheter avslöjas. Milka fascineras av orten och väver skickligt ihop den med invånarnas historier. Hon låter sig inspireras av minsta detalj.
– När jag flyttade hit hade någon klottrat ”PIRU” på väggen bredvid dörren, säger Milka och pekar mot den blå grillkiosken i centrum. Piru är ett finskt svärord och förra året målades det över. Milka ångrar att hon aldrig fotade det minnesvärda märket. Istället låter hon det leva vidare i sin bok, där det visar sig att huvudkaraktären Jani klottrat ordet när han var tonåring.
Vid den här stranden hittades det första mordoffret i boken.
Milka tycker inte om deckare med för stort fokus på det morbida, därför blev humor en central del i boken.
– Jag älskar science fiction och har alltid varit intresserad av rymden och vetenskap. Det bästa är att kunna kombinera vetenskap och en bra historia.
Milkas författarskap började, som så många andras, med ett stort intresse att läsa redan som barn. På väg till skolan låg ett bibliotek där hon tillbringade en stor del av sin fritid.
– Biblioteket blev en trygg plats där jag kunde läsa böcker på finska, säger Milka och berättar att hon kände sig vilsen när hon först kom till Sverige. Det var då hon insåg hur viktigt det är att ha ett eget språk. Erfarenheten gav Milka en större förståelse för dem som har svårt med språket.
– I Finland tänkte jag inte så mycket på språket. Jag har läst svenska i skolan så jag tänkte att det här fixar jag. Den första månaden här var jobbig och jag kände mig dum hela tiden. Det var en chock. Sådant som jag tog för givet i Finland har jag nu lärt mig att uppskatta.
Skutskär utgör fond för en finskspråkig deckare av debutanten Milka Hakkarainen Niskala.
En stor del av boken handlar om att Jani känner skam över sitt finska arv, något som Milka inte kan relatera till. Däremot har hon träffat flera hitflyttade finnar som känner på det sättet och deras känslor gav inspiration till att skapa karaktären.
– Å andra sidan har jag träffat både andra och tredje generationens finnar, födda i Sverige men som knappt kan det finska språket och ändå är väldigt stolta över sitt ursprung.
Själv har hon bott så länge i Sverige att hon inte längre känner sig finsk. Men hon känner sig inte heller riktigt svensk.
– Jag beskrivs nog bäst som sverigefinsk.
Milka kan också se skillnader i mentalitet mellan finnar och svenskar och anar en rivalitet som hon inte gillar.
– Vi är alla jämlika och kan lära oss mycket av varandra. Det är också viktigt att förstå att vi har fler likheter än olikheter.
Färgerna representerar både den svenska och den finska flaggan.
Boken finns just nu endast på originalspråket finska, men Milka hoppas på en svensk översättning så småningom. Hon skickade sitt bokmanus till Myllylahti i oktober 2019 och redan i maj 2020 bestämde sig förlaget för att köpa det.
Omslaget var det som stressade henne mest. Det visuella är en viktig del och som tur var matchade hennes tankar med förlagets grafiker. Processen gick fort och hon är supernöjd med omslaget, där färgerna i både den svenska och finska flaggan är representerade.
Boken, som översatt till svenska heter Ej blod, ej strand mer älskad, är nominerad till Årets ledtråd. Ett pris för årets mest betydande kriminalroman som delas ut av finska deckarsällskapet. Nu ser Milka fram emot att få släppa uppföljaren redan i februari år.
Bruket har en centrerad plats på bokens omslag.