"Lära för framtiden" av Valfrid Börje Nyberg handlar om författarens upplevelser omkring krigsåren.
"Lära för framtiden" av Valfrid Börje Nyberg handlar om författarens upplevelser omkring krigsåren.
Fortsättningskriget 1941–1944 utkämpades efter det finska vinterkriget 1939–1940. Under dessa år kom 70 000 finländska barn till de andra nordiska länderna, huvudsakligen till Sverige. Av dessa kom 10 000 att adopteras av sina svenska familjer. De kallas för finländska krigsbarn, och deras historia har blivit omskrivna i böcker och filmer.
Valfrid Börje Nybergs historia är dock annorlunda. Han blev kvar i Finland medan pappan blev inkallad till vakttjänst. Han var en begåvad skolpojke med toppbetyg, hjälpte andra elever och blev till och med kallad för "lärarvikarie", så duktig var han. Drömmen var att vidareutbilda sig själv, för han hade en stor chans att lyckas som lärare.
Men drömmen blev inte verklighet. Bara 15 år gammal tvingades han att sluta plugga och några år senare reste han till grannlandet Sverige – där hans höga betyg inte hade någon nytta.
– Jag reste till Sverige för att det inte fanns jobb i Finland. Man pratade inte om depression i Finland, men så var det ju. Men i Sverige var det lika dåligt, säger den nu 88-årige Valfrid Börje Nyberg.
Senare fick han jobb inom kartongtillverkning i fabriken i Skutskär som idag kallas för Stora Enso. På den vägen stannade han kvar i Sverige.
– Boken handlar om mitt liv som femtonåring.
När tidningen träffar Börje sveper han in i köket i en rullstol. Han har bara ett ben. Det andra amputerades bort för tio år sedan på grund av en tumör som var på väg att sprida sig uppåt i kroppen. För att rädda livet behövde han offra benet. Det var en tuff tid då han själv nästan ville ge upp – han var ensam och sjuk, hade förlorat sin fru som dog i samma veva.
Men för sex år sen såg han ljuset i tunneln – det var den vackra dagen han träffade kärleken på ålderns höst, Elvy Persson.
– Från början sade jag till henne att inte bry sig om mig, en enbent gammal gubbe.
– Men då sade jag: "Det skiter jag väl i, det är människan bakom som är viktig”, säger den 80-åriga Elvy Persson.
Hon hade också förlorat sin man några år tidigare och levt ensam i Skutskär.
Båda har fått uppleva livets tuffaste utmaningar men, trots pandemin och isolering i ett år, ser de på livet med optimism.