–Jag kände hur arbetskläderna, likadana kläder som ni har, började smälta och efter det så smälte jag. Det rann kött och skinn från kroppen, säger Andreas Neuman.

Framför honom sitter ett 60-tal medarbetare på Stora Ensos bruk i Skutskär. Det är säkerhetsvecka på bruket och en av huvudpunkterna är dagens föreläsning.

Som 23-åring jobbade Andreas som industriarbetare. Han berättar hur han kände sig som stålmannen med sina 110 kilo muskler. Två dagar innan julafton år 2007 blev Andreas erbjuden akutjobb på ett kalkbruk i Dalarna. Han hade varit där flera gånger förut och lockades av de ”snabba pengarna”.
– Den dagen struntade jag i att följa rutinerna. Det är svårt att inte stressa när man får höra att varje minut kostar arbetsgivaren mycket pengar, men man måste ta sig den tiden.

Den 22 december kunde ha varit Andreas sista dag i livet. Efter olyckshändelsen där han och hans kollega begravdes levande låg Andreas i respirator i fem veckor. Han svävade mellan liv och död och hans familj tvingades ta avsked av honom flera gånger. Andreas fick tredje gradens brännskada från bröstet och nedåt. Magen var så pass sönderbränd att det nästan gick att skymta tarmarna, och vänsterbenet amputerades bort.
– Det är plågsamt att vara i den här kroppen. De kroniska smärtorna har jag lärt mig att leva med men värst är den mentala biten. Dödsångesten jag får ibland är inte att leka med, det är som att varenda liten cell i kroppen blir uppslukad av döden, berättar Andreas för åhörarna. 

Sedan år 2015 har hittills 13 300 personer lyssnat på Andreas föreläsning. Med sig har han även sin före detta chef Roger Hydén. Tillsammans är de ute på en resa för att utrota arbetsplatsolyckor, säger de. Målet är att nå både arbetstagare och arbetsgivare innan olyckan inträffar.
– Efter en av mina föreläsningar kom en äldre man fram och sa att han aldrig igen kommer "gena" eller slarva med säkerheten. Det är en jättestor vinst, precis vad jag vill uppnå, säger Andreas.

Både Andreas och Roger tycker sig se ett större säkerhetstänk idag än för fem-sex år sedan. Trots detta tycker de att det krävs en ännu större attitydförändring.
– Ibland har jag hört arbetare säga " på eftermiddagen är det någon jävla säkerhetsföreläsning". Det tänket är en del av machokulturen som sitter i väggarna på industrierna. Det håller inte. Med den attityden kan det gå som det gjorde för mig.