En vanlig vecka ger sig 41-åriga Ronny Jansson i Alunda ut på sin racercykel vid åtminstone fyra tillfällen.
Varje gång cyklar han en och en halv timme eller mer och totalt brukar han trampa uppemot tjugo mil.
Morkarlarundan – förbi Lyan, Ramhäll, Morkarla kyrka och Söderby – är lite drygt tre mil lång och den tycker han om, liksom den lite längre rundan mot Gimo då han tar vägen över Ekeby och Fornbro.
– Jag cyklar själv uppskattningsvis åttio procent av gångerna, men ibland har jag sällskap också och under sommaren har jag cyklat en hel del med barnen, säger han.
Cyklingen är Ronny Janssons sätt att tackla all den smärta och värk han hela tiden tvingas utstå och han säger att den faktiskt har förändrat hela hans liv.
– Jag föddes med klumpfot och spetsfot och turen var med mig. Jag fick det på båda fötterna, säger han med ett snett leende och visar att fötterna var rundade som två c stående mot varandra.
Gipsskenor och operationer avlöste varandra och fram till han var sexton år hade nitton ingrepp gjorts.
– Till slut sa mina föräldrar ifrån. Det kändes inte som om operationerna hjälpte och vi bestämde därför att jag skulle få vila från dem så länge det gick.
I närmare tjugo år stod han ut, men till slut hade han så ont att han varken kunde sova eller gå och då genomgick Ronny den första operationen i vuxen ålder. En operation som följts av ytterligare tre.
För tre år sedan bestämde han sig också för att ge cykeln en chans. Då vägde han mer än 120 kilo och han minns fortfarande det första träningspasset.
– Jag cyklade sex kilometer på min gubb-cykel, med paus mitt i, och jag var totalt slut när jag kom hem. Inte ens när jag cyklat långpass på närmare tjugo mil blir jag lika trött nu.
Efter hundra mils cyklande fick han låna en racercykel av en kompis och det var då den stora vändningen kom. Plötsligt kunde han cykla mycket fortare och då blev det också roligare.
– Trodde aldrig att jag skulle bli en sådan som har vadderade cykelbyxor, men så blev det. Jag köpte den lånade cykeln och nu har jag köpt ytterligare en. Den här gången en ny.
Nattjobbet på Bärby ungdomshem, där Ronny tar hand om unga killar med drogproblem, går bra att kombinera med cykelintresset och han kan inte se något annat än vinningar med cyklandet.
– Jag är inte lika sugen på skräpmat längre, jag äter frukt och grönsaker som aldrig förr och jag har gått ner omkring trettio kilo.
– Dessutom har jag aldrig ont när jag cyklar och jag får heller inte ont efteråt. Tvärtom hjälper cyklingen mig att stå ut med smärtan och värken tack vare alla endorfiner som frigörs.
Ronny Jansson pratar om sig själv som en ensamvarg, som gärna cyklar på egen hand och som inte vill ha för mycket folk omkring sig.
I nästa mening säger han dock emot sig själv, då han tagit initiativ till träffar för landvägscyklister i Alunda (i en provomgång på tre gånger kommer den sista att äga rum på måndag nästa vecka, med start vid Gustis klockan 18) och han lovar att någon gång genomföra Vätternrundan.
– Jag har också haft kontakt med förbundskaptenen i Cykelförbundets gren för paracykling och de ska göra en bedömning för att se i vilken gren jag skulle platsa. Ifall jag någon gång vill tävla.
Oavsett eventuella tävlingar framöver kommer Ronny Jansson alltid att fortsätta cykla. Det är han säker på. Och snart riggar han cykeltrainern inne; så att inte mörker och kyla ska sätta käppar i hjulet.