Syster Marianne och Syster Karin i Alsike kloster 1987. Syster Marianne var då 62 år och hade i tio år bedrivit verksamheten med att gömma flyktingar i klostret.
Syster Marianne var bara 19 år när hon upplevde sin kallelse från Gud. I sex år gick hon i träning i ett kloster norra England. När hon kom tillbaka till Sverige var det ingen biskop som vågade klosterviga henne. Prästen Gunnar Rosendal som var intresserad av förnyelse i Svenska kyrkan tog sig till sist an att göra det.
– Klosterväsende förknippades med romersk-katolska kyrkan då. Det fanns en skepsis mot det i de reformerade kyrkorna, säger Samuel E Lilja, församlingspräst i Alsike kyrka.
Syster Mariannes stora livsgärning har varit öppnandet av Alsike Kloster för människor på flykt. Vid hennes sida när hon inledde den här verksamheten var Syster Karin som också satt precis intill henne när hon somnade in förra veckan, den 14 juni.
– Hon hade bott på Estrids gård sedan 2019. Innan det sov jag bredvid henne några år för att ha lite koll eftersom hon var gammal. Men slutet blev väldigt fint, berättar Syster Karin.
Personalen på Estrids gård ringde till Syster Karin och hon och de andra två systrarna på Klostret gick dit tillsammans med en präst och satt med henne de sista timmarna.
– Det var svårt att få kontakt men när jag började sjunga för henne såg hon upp en stund. Det slutade med att vi sjöng "I himlen". Då tittade hon upp igen, en tår föll på hennes kind och sedan föll hakan ner och hon var borta.
Syster Marianne på en bild från 1998. Hon var då 73 år. Hon dog den 14 juni, 97 år gammal.
Eller hemma. När Syster Karin berättar om Syster Mariannes död säger hon:
– Hon flyttade hem till vår herre för en vecka sedan. Men det var skönt för henne.
Den odramatiska döden föregicks av ett minst sagt dramatiskt liv. Ett år efter att hon vigts till nunna träffade hon 1955 Syster Ella. Tillsammans startade de världens minsta kloster i en enrummare i Bromma i Stockholm. Verksamheten flyttade sedan till Trädgårdsgatan i Uppsala, en lägenhet med 11 rum där hälften hyrdes ut till studenter. 1964 gick flyttlasset till Alsike Kloster som då var en skola. Klostret har alltid tagit emot alla sorts människor men 1978 blev startskottet för det som skulle komma bli en världsnyhet.
– Det var kväkarna som undrade om systrarna kunde ta emot en flyktingfamilj. De hade väldigt mycket kunskap om sociala frågor och därför sa Syster Marianne ja och den första flyktingfamiljen kom hit, berättar Syster Karin.
Alsike kloster blev redan i slutet på 1970-talet en plats som ger fristad åt flyktingar i nöd.
Efter det växte syster Mariannes kunskapsintresse för flyktingfrågan och 1981 hade Alsike kloster den första polisrazzian.
– Mellan 1981 och 1986 hade vi bara flyktingar som hade tillstånd, ändå kom polisen 25 gånger. De kom oftast på torsdagsmorgnar klockan 09.15. 1986 fick vi höra från en säker källa att polisen hade våra telefoner avlyssnade och vi gick ut i media med det.
Det hela slutade med att polisen gjorde en utredning och länspolischefen i Uppland gick ut och sa att polisen var tvungen att skaffa bättre relationer med Helgeandssystrarna, som Alsikes systrar kallar sig.
Under de där åren på 1980-talet började Syster Karin och de andra nunnorna också åka runt mycket på flyktingförläggningar och lära sig mer om själva asylproceduren. Syster Marianne uppvaktade riksdagen och pratade om flyktingfrågan.
Syster Marianne, 1998 tillsammans med en liten flicka från Uganda på Alsike Kloster.
1993 skedde det som Syster Marianne i Dagens Nyheter bland annat kallade en "idiotisk aktion". Det som tidningarna rapporterade stort om och som fick Europaparlamentet att kontakta Sveriges regering.
– Vi fick vårt hus sönderslaget av svensk polis. Medan vi systrar var i kapellet på morgonmässan kom de in i klostret. De slog sönder dörrar till rum där det satt traumatiserade familjer. Trots att vi sa det brydde de sig inte. De ensamma männen skickades snabbt tillbaka till sina hemländer där samtliga fängslades. Männen i familjer sattes i häkte och kvinnor och barn fick stanna kvar hos oss.
Efter en rad turer lyckades samtliga som utvisats eller häktats att komma tillbaka till Sverige och få uppehållstillstånd.
Syster Karin blev ny moder för Alsike kloster efter Syster Marianne.
– Det var ett 40-tal flyktingar. Vi hade en barnpsykiater här direkt efter razzian som återvände efter 10 år och undersökte de som var barn när det här hände. Det stora traumat i deras liv var inte det som hänt i deras hemländer utan det som hände här, säger Syster Karin.
Syster Mariannes engagemang för flyktingar och hennes mod att strida mot det hon tyckte var fel i samhället gav henne bland annat Aftonbladets pris Svenska Hjältar 1994.
Syster Marianne begravs av den 2 juli klockan 10.00 i Alsike Kyrka. Församlingsprästen Samuel E Lilja håller i begravningen.