Klostret intill Alsike kyrka är smyckat av nyfallen snö. En trappa ner är det lilla kapellet proppfullt, några blir stående i dörröppningen. Ut ur sakristian kommer den tidigare ärkebiskopen Gunnar Weman. Han är här för att installera syster Karin som priorinna. I praktiken har hon redan fungerat som föreståndare för klostret i flera år, men nu blir det officiellt.
Syster Karin knäböjer på en pall och tar emot välsignelsen.
– Du är befriad för att tjäna. Du är helad för att hela. Amen, säger Gunnar Weman.
Alla samlas kring syster Karin. De som når lägger en välsignande högerhand på henne. Vi andra lägger höger hand på någon annans axel så att alla i rummet är sammanlänkade. Sedan fortsätter mässan som vanligt och avslutas med nattvard.
När Weman sagt "mässan är slut, låt oss gå i frid", tar syster Karin till orda:
– Då kan vi fortsätta en trappa upp.
Där uppe väntar ett ovanligt smaskigt kyrkkaffe, men först efter att bordsbönen är sjungen. Det märks att gästerna är vana besökare, de är välbekanta både med mässtexter och bordsbön.
Syster Karin deklarerar bestämt att hon inte kommer att titulera sig moder.
– Vi är i första hand en gemenskap och vi är inte så många, förklarar hon.
En av gästerna säger ändå skämtsamt "Tack morsan" och får ett gott skratt tillbaka.
Den tidigare priorinnan, syster Marianne, drabbades av en stroke 2014 och fick svårt att prata. Då började syster Karin ta över många av hennes arbetsuppgifter. Nu är syster Marianne är installerad på ett boende och kommer inte hem igen. Därför behöver huset en ny officiell priorinna.
Arbetsuppgifterna är både andliga och praktiska.
– Man hjälper systrarna att följa den väg som Helgeandssystrarna ska gå. Man är även ansiktet utåt och det har jag tjänstgjort som länge, säger syster Karin.
Alsike kloster är känt för att hjälpa och skydda flyktingar, men det är inte bara flyktingar som hittar hit. Systrarna är måna om att klostret ska vara ett varmt hem för alla som vill komma.
– Allt fler känner att sekulariseringen nått sin botten. Det är mer legitimt att vara bekännande kristen nu än när jag var ung på 1970-talet. Nu finns det plats för andlighet och kristendomen är en del i ett andligt smörgåsbord, säger syster Karin.
När hon flyttade hit 1983 var de tre systrar. Nu är det bara hon och en novis kvar, syster Rose. Men hon märker ett nyväckt intresse för klosterlivet och hoppas att systrarna ska bli fler igen.