Beslutet att ge sig ut på okända vägar var inte enkelt, men nu är Mira och hennes mamma Irina i säkerhet i Alsike.
I ett nytt land
Oksana Demyanova och hennes man åkte ner till Bukarest i Rumänien för att hjälpa hennes avlägsna släktingar – tre kvinnor och deras barn – att fly kriget och ta sig till Knivsta. Förmodligen hade hon inte gjort det utan det massiva stödet och uppslutningen från lokalsamhället.
– Jag har fått så mycket stöd från människor jag inte känner överhuvudtaget och det tror jag beror på att människan visar sitt riktiga jag när hemska saker händer. Krig är det värsta som finns men jag känner att det även på något sätt kan ta fram det bästa hos människan, säger Oksana.
Men att Oksana skulle agera när Ryssland invaderade var inledningsvis långt ifrån självklart, berättar hon.
– De första dagarna av kriget kunde jag inte fatta ett enda beslut. Jag kände så mycket smärta och hat. Jag var på väg att förlora mig själv. Men jag lyckades vända på det. Jag kände: "Nej, jag har jättemycket kärlek att fokusera på istället för hat – vad kan jag göra med den?"
När Oksanas Demyanovas släktingar kom till Alsike slogs barnen av att det fanns så många lekplatser i samhället. "Ett av barnen sade att hon aldrig sett så många i sitt liv", säger Oksana.
Det hela började med att Oksana skrev ett inlägg i en lokal Facebook-grupp om att hon och hennes man skulle åka ner och bistå Oksanas släktingar på flykt.
Direkt strömmade meddelanden och kommentarer in från Knivstabor som var villiga att skänka bort kläder och ge tips om hur mödrarna och barnen skulle ta sig till Sverige på enklaste sätt.
Släktingarnas beslut att ta sig till Sverige var inte enkelt. Oksana berättar att de var rädda för att ge sig ut på okända och osäkra vägar. Men för en dryg månad sedan kom kriget för nära och kvinnorna och barnen gav sig av med sikte på Bukarest.
De fick skjuts från hamnstaden Odessa i södra Ukraina till gränsen mot Transnistrien i Moldavien. Den sista biten över gränsen gick de till fots.
– Där hörde de skottlossning och de var oroliga för att inte komma över eftersom de saknade pass.
Efter att Oksana skrivit ett inlägg i den lokala Facebook-gruppen strömmade stödet in. När hon och hennes släktingar kom hem från Rumänien stod sju kassar med barnkläder utanför Oksanas ytterdörr.
Men de särskilda regler som införts under kriget gjorde det möjligt ändå.
På andra sidan gränsen möttes de av rysk militär.
– Den ryska militären sade åt dem att de inte ville höra ukrainska, så mina släktingar var tvungna att vara försiktiga, säger Oksana.
Situationen blev till slut för spänd och familjerna tog en taxi till Moldaviens huvudstad Chișinău. Där ringde de Oksana som tillsammans med sin man satte sig på första flygplan mot Rumäniens huvudstad Bukarest.
– Det var viktigt att de inte skulle vara ensamma i en främmande stad, säger Oksana.
Från Bukarest tog sällskapet buss hem till Sverige.
Barnfamiljerna har även fått en barnvagn av en hjälpsam granne.
Väl hemma i Alsike möttes de av sju kassar med barnkläder utanför ytterdörren. Och någon dag senare uppmärksammade en granne till Oksana att mödrarna bar de mindre barnen i famnen och kom med en barnvagn som de fick låna.
Oksana berättar att det är först nu känslorna har börjat komma fram hos kvinnorna och barnen som flytt Ukraina.
– I dag grät en av dem för första gången sedan kriget började. Hon sade till mig: "vet du vad, det här är första gången jag börjat känna". Tidigare har det bara handlat om att fatta beslut för henne.
Nu bor kvinnorna och barnen i Oksanas och hennes mans villa i Alsike. Hur länge de blir kvar är ovisst.